Video yükleniyor...

Video Yüklenemedi

Ana Sayfaya Dön

Att inga andra väpnade styrkor än den libanesiska armén får existera söder om Litanifloden, och att Iranstödda Hezbollah måste avväpnas, framgår av en 20 år gammal FN-resolutionen. Men trots att Libanon ställde sig bakom villkoren, och att FN-styrkan UNIFIL varit på plats sedan 1978, utgör Hezbollah ett återkommande hot...

alicemedce's profile picture

Alice Teodorescu Måwe

135,992 subscribers

16,591 görüntüleme • 3 ay önce •via X (Twitter)

LIVE

Anya Rossi• Live Now

Private livecam show

0 Yorum

Yorum bulunmuyor

Orijinal gönderinin yorumları burada görünecek

Benzer Videolar

Israels krig i Libanon är inte, jag betonar inte, mot Libanon eller Libanons befolkning utan mot Hezbollah som agerar som en terrorstat i staten. Det blir alltså mer än en smula missvisande när svensk och annan västerländsk media beskriver det som pågår som att Israel bedriver krig mot Libanon. Hezbollahs skuld till situationen hamnar – medveteet om du frågar mig – I skuggan av den här sortens rapportering. Dessutom som kriget verkar ske helt utan anledning. Just nu sitter israelerna i förhandlingar med den libanesiska staten om vapenvila med sikte på fred och att Libanon ska erkänna Israel. Men för att det ska kunna ske måste Hezbollah avväpnas så att israelerna från norra Israel kan flytta hem igen och känna sig trygga med att bo där. Från den libanesiska gränsen kan Hezbollah nämligen med lätthet skjuta mot civila med raketgevär. Vapen som är bärbara och för snabba för att hinna utlösa något larm. Se hela avsnittet på Youtube. Länk i kommentarerna.
0:27

Israels krig i Libanon är inte, jag betonar inte, mot Libanon eller Libanons befolkning utan mot Hezbollah som agerar som en terrorstat i staten. Det blir alltså mer än en smula missvisande när svensk och annan västerländsk media beskriver det som pågår som att Israel bedriver krig mot Libanon. Hezbollahs skuld till situationen hamnar – medveteet om du frågar mig – I skuggan av den här sortens rapportering. Dessutom som kriget verkar ske helt utan anledning. Just nu sitter israelerna i förhandlingar med den libanesiska staten om vapenvila med sikte på fred och att Libanon ska erkänna Israel. Men för att det ska kunna ske måste Hezbollah avväpnas så att israelerna från norra Israel kan flytta hem igen och känna sig trygga med att bo där. Från den libanesiska gränsen kan Hezbollah nämligen med lätthet skjuta mot civila med raketgevär. Vapen som är bärbara och för snabba för att hinna utlösa något larm. Se hela avsnittet på Youtube. Länk i kommentarerna.

Aron Flam

13,826 görüntüleme • 2 ay önce

Hyckleriet och den godtyckliga tillämpningen av “hets mot folkgrupp” kan inte bli mer påtaglig. I oktober 2024 stod Mahmoud El-Kayed på Möllevångstorget i Malmö och talade om att det är i judars natur att döda. Detta var inte hets mot folkgrupp enligt åklagare Adrien Combier-Hogg som nyligen friade El-Kayed. I kontrast till detta måste dagens dom mot Salwan Najem betraktas. Det är en flagrant dubbelmoral och en politisering av juridiken för att få svenskar att underkasta sig militant islamism och avvärja framtida terrorattentat mot landet. Detta är inte nödväntigtvis den medvetna strategin utan ett direkt resultat av islamisters våldskapital och deras agerande mot folk som kränker islam. Samtidigt går judefientliga demonstrationer ostört varje helg i flera svenska storstäder, där Hamas- och Hezbollah-flaggor hissas och ramsor som utlovar blodshämnd skanderas – utan att någon ställs till svars för HMF. Inte en enda terroristkramare har fällts för HMF.
1:29

Hyckleriet och den godtyckliga tillämpningen av “hets mot folkgrupp” kan inte bli mer påtaglig. I oktober 2024 stod Mahmoud El-Kayed på Möllevångstorget i Malmö och talade om att det är i judars natur att döda. Detta var inte hets mot folkgrupp enligt åklagare Adrien Combier-Hogg som nyligen friade El-Kayed. I kontrast till detta måste dagens dom mot Salwan Najem betraktas. Det är en flagrant dubbelmoral och en politisering av juridiken för att få svenskar att underkasta sig militant islamism och avvärja framtida terrorattentat mot landet. Detta är inte nödväntigtvis den medvetna strategin utan ett direkt resultat av islamisters våldskapital och deras agerande mot folk som kränker islam. Samtidigt går judefientliga demonstrationer ostört varje helg i flera svenska storstäder, där Hamas- och Hezbollah-flaggor hissas och ramsor som utlovar blodshämnd skanderas – utan att någon ställs till svars för HMF. Inte en enda terroristkramare har fällts för HMF.

Elias Linder

127,498 görüntüleme • 1 yıl önce

Islamistledaren flyr media! Den svenska islamistledaren krishanteras av SVT som på fullaste allvar accepterar att hon låtsas att ”Expressen tittar på alla partier” och att det som av en slump dök upp ”en handfull” hos VPK. Som givetvis inte har något med VPK att göra! Man stod på listorna och det har inget med VPK att göra. Allt detta är naturligtvis kvalificerat trams. Det är redan ungefär tre fulla händer med islamistiska terrorsympatisörer som lämnat och det finns fler kvar. Det är inte nån slags allmän granskning, utan specifik för ett parti som medvetet satsat på att locka till sig islamister. SVT klarar inte heller av att ställa någon relevant följdfråga om det faktum att det väldigt mycket framstår som att VPK sålt ut svensk demokrati till främmande makts utvalda islamistiska terrorfrämjare i utbyte mot hjälp att fixa väljare. Sen lägger islamistledaren benen på ryggen och smiter. SVT återger hovsamt hennes uttalanden utan att alls problematisera helhetsbilden och det faktum att Nooshi inte alls bryr sig om annat än att få ut sin korta bild och sen fly intervjun.
0:51

Islamistledaren flyr media! Den svenska islamistledaren krishanteras av SVT som på fullaste allvar accepterar att hon låtsas att ”Expressen tittar på alla partier” och att det som av en slump dök upp ”en handfull” hos VPK. Som givetvis inte har något med VPK att göra! Man stod på listorna och det har inget med VPK att göra. Allt detta är naturligtvis kvalificerat trams. Det är redan ungefär tre fulla händer med islamistiska terrorsympatisörer som lämnat och det finns fler kvar. Det är inte nån slags allmän granskning, utan specifik för ett parti som medvetet satsat på att locka till sig islamister. SVT klarar inte heller av att ställa någon relevant följdfråga om det faktum att det väldigt mycket framstår som att VPK sålt ut svensk demokrati till främmande makts utvalda islamistiska terrorfrämjare i utbyte mot hjälp att fixa väljare. Sen lägger islamistledaren benen på ryggen och smiter. SVT återger hovsamt hennes uttalanden utan att alls problematisera helhetsbilden och det faktum att Nooshi inte alls bryr sig om annat än att få ut sin korta bild och sen fly intervjun.

Ränta på ränta

19,016 görüntüleme • 1 ay önce

I krig prövas självständigt tänkande. Rädslan för att misstänkliggöras förlamar. Det märktes på rapporteringen om Ukraina, men också nu, på den kring Iran, som präglas av avsiktliga missförstånd. Medan msm intervjuar konservativa profiler som de tidigare inte ville ta i med tång eftersom dessa, gällande kriget, också är kritiska mot Trump, har delar av högern tagit över smutskastningen och imiterat vänsterns cancelmetoder. I många fall anklagas dem som reserverar sig mot kriget för varierande grad av antisemitism och allmän idioti. Den sortens angrepp gör lite för att stävja den verkliga, och alarmerande, antisemitismen, men mycket för att obstruera en saklig debatt. Det är inte antisemitiskt att fråga sig om Israel drog USA in i kriget. Det är heller inte antisemitiskt att fråga sig om USA:s och Israels motiv fortsätter att vara desamma. Lika lite är det – särskilt mot bakgrund av tidigare utsagor från administrationen och bedömningar från den nationellaunderrättelsechefen - konspiratoriskt att fråga sig om Irans kärnenergikapacitet nått kritiska nivåer. Att ifrågasätta krigets bevekelsegrund är inte heller detsamma som att vara likgiltig inför det iranska folkets ofrihet och lidande. Iraniernas framtida frihet är beroende av om den iranska regimen verkligen störtas. Efter åtta veckor av nya tidsfrister, utspel och eldupphör står Donald Trump inför det svidande valet att dra sig tillbaka utan att ha uppnått sina initialt kommunicerade mål eller att fortsätta kriga till ett högt pris och med oklart utfall. För mer om detta läs min senaste kolumn i Stockholm Report. Som vanligt: följ, läs och kommentera.
2:07

I krig prövas självständigt tänkande. Rädslan för att misstänkliggöras förlamar. Det märktes på rapporteringen om Ukraina, men också nu, på den kring Iran, som präglas av avsiktliga missförstånd. Medan msm intervjuar konservativa profiler som de tidigare inte ville ta i med tång eftersom dessa, gällande kriget, också är kritiska mot Trump, har delar av högern tagit över smutskastningen och imiterat vänsterns cancelmetoder. I många fall anklagas dem som reserverar sig mot kriget för varierande grad av antisemitism och allmän idioti. Den sortens angrepp gör lite för att stävja den verkliga, och alarmerande, antisemitismen, men mycket för att obstruera en saklig debatt. Det är inte antisemitiskt att fråga sig om Israel drog USA in i kriget. Det är heller inte antisemitiskt att fråga sig om USA:s och Israels motiv fortsätter att vara desamma. Lika lite är det – särskilt mot bakgrund av tidigare utsagor från administrationen och bedömningar från den nationellaunderrättelsechefen - konspiratoriskt att fråga sig om Irans kärnenergikapacitet nått kritiska nivåer. Att ifrågasätta krigets bevekelsegrund är inte heller detsamma som att vara likgiltig inför det iranska folkets ofrihet och lidande. Iraniernas framtida frihet är beroende av om den iranska regimen verkligen störtas. Efter åtta veckor av nya tidsfrister, utspel och eldupphör står Donald Trump inför det svidande valet att dra sig tillbaka utan att ha uppnått sina initialt kommunicerade mål eller att fortsätta kriga till ett högt pris och med oklart utfall. För mer om detta läs min senaste kolumn i Stockholm Report. Som vanligt: följ, läs och kommentera.

Malin Ekman

16,304 görüntüleme • 3 ay önce

Hade äran att tala på Norra Bantorget för frihetstörstande svensk-iranier denna lördag. ”Kära vänner, Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft. Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris. När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden. Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler. I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism. För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden. Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra. Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet? Vänner, Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa. För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar. För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den. NER MED MULLORNA!”
7:06

Hade äran att tala på Norra Bantorget för frihetstörstande svensk-iranier denna lördag. ”Kära vänner, Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft. Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris. När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden. Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler. I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism. För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden. Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra. Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet? Vänner, Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa. För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar. För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den. NER MED MULLORNA!”

Alice Teodorescu Måwe

16,406 görüntüleme • 4 ay önce

Mitt tal vid gårdagens firande på Israels ambassad med anledning av självständighetsdagen! ”Fotografierna föreställande utmärglade, spöklika människor i Auschwitz-Birkenau, i Bergen-Belsen, i Treblinka -- vars konturer tycks upplösas i bakgrunden, som akvareller målade vått-i-vått -- är skuggade i en svartvit nyans som påminner om aska. Nyansen återkommer i de frigivna fångarnas blickar, i det ihopsjunkna området där huden klamrar sig fast vid revbenen, i resterna av det som återstår av tusentals kroppar som bränts till döds. Ur denna svartvita aska, ur detta trauma som blir till arvssorg, formas berättelsen om ett folk som gång på gång tvingas resa sig ur ruinerna som kvarstår efter andras barbari. I åtta decennier har vi sagt Aldrig igen. Samtidigt har alltför många, alltför ihärdigt, försökt separera Förintelsen från antisemitismen och därmed låtit reducera löftet till en allmängiltig önskan om att eliminera mänskligt lidande, krig och rasism. Men Aldrig igen var något mycket mer specifikt än så; det var ett löfte från det Europa som diskriminerat, demoniserat, mördat och nästan lyckats utrota sin judiska minoritet -- till överlevande och deras framtida barn, barnbarn och barnbarnsbarn -- om att Förintelsens systematiska ondska och sadism aldrig skulle få upprepas. Men det var också ett löfte, från judar till judar, om att aldrig någonsin åter acceptera rollen som det eviga offret, liksom den paralyserande maktlösheten som följer av att låta andras välvilja avgöra förutsättningarna för den egna existensen. Idag, när vi samlats för att fira staten Israels självständighetsdag, är det smärtsamt att konstatera att samma Europa som utfäste löftet om Aldrig igen tycks ha drabbats av selektiv amnesi, att vi glömt varför staten Israel ens uppstod som ett svar på vårt kollektiva, moraliska, politiska och civilisatoriska misslyckande. Sedan den 7 oktober råder det inga tvivel om att staten Israel är garanten för Aldrig igen. Att Israel, trots sina brister och misslyckanden, klipper av det pärlband av judehat som böljar genom årtusendena. Sionismen, som värkte fram dagens Israel, är lärdomen av det mörkaste kapitlet i den samlade judiska erfarenheten. Att den provocerar så många, så till den grad, att någon är beredd att döda en medmänniska handlar inte om Israels geografiska plats, utan om landets blotta existens. Ty Israel är den yttersta påminnelsen om att judar inte längre står försvarslösa när hatet normaliseras och organiserar sig, när Europa fördömer, buar och bojkottar, när orden leder till våld -- som leder till mord. Därför är det vår moraliska plikt, som européer inte minst, att stå jämte -- inte enkom bakom -- Israel i den kamp mot barbariet som dess tappra ungdomar tvingas utkämpa, också för vår civilisations skull. Att stå upp för Israel är därför inte bara att stå upp för ett land. Det är att stå upp för rätten att leva som jude utan rädsla; i Jerusalem liksom i Stockholm, London och Berlin. För rätten att försvara demokrati mot terror. För idén att väst inte ska kapitulera inför dem som föraktar våra värderingar och friheter. Israels historia är berättelsen om ett folk som vägrade försvinna, som reste sig ur den svartvita askan och som i valet mellan livet och döden valde livet, hoppet och en framtid i färg. Mina varmaste gratulationer på Självständighetsdagen! Am Israel Chai!”
5:30

Mitt tal vid gårdagens firande på Israels ambassad med anledning av självständighetsdagen! ”Fotografierna föreställande utmärglade, spöklika människor i Auschwitz-Birkenau, i Bergen-Belsen, i Treblinka -- vars konturer tycks upplösas i bakgrunden, som akvareller målade vått-i-vått -- är skuggade i en svartvit nyans som påminner om aska. Nyansen återkommer i de frigivna fångarnas blickar, i det ihopsjunkna området där huden klamrar sig fast vid revbenen, i resterna av det som återstår av tusentals kroppar som bränts till döds. Ur denna svartvita aska, ur detta trauma som blir till arvssorg, formas berättelsen om ett folk som gång på gång tvingas resa sig ur ruinerna som kvarstår efter andras barbari. I åtta decennier har vi sagt Aldrig igen. Samtidigt har alltför många, alltför ihärdigt, försökt separera Förintelsen från antisemitismen och därmed låtit reducera löftet till en allmängiltig önskan om att eliminera mänskligt lidande, krig och rasism. Men Aldrig igen var något mycket mer specifikt än så; det var ett löfte från det Europa som diskriminerat, demoniserat, mördat och nästan lyckats utrota sin judiska minoritet -- till överlevande och deras framtida barn, barnbarn och barnbarnsbarn -- om att Förintelsens systematiska ondska och sadism aldrig skulle få upprepas. Men det var också ett löfte, från judar till judar, om att aldrig någonsin åter acceptera rollen som det eviga offret, liksom den paralyserande maktlösheten som följer av att låta andras välvilja avgöra förutsättningarna för den egna existensen. Idag, när vi samlats för att fira staten Israels självständighetsdag, är det smärtsamt att konstatera att samma Europa som utfäste löftet om Aldrig igen tycks ha drabbats av selektiv amnesi, att vi glömt varför staten Israel ens uppstod som ett svar på vårt kollektiva, moraliska, politiska och civilisatoriska misslyckande. Sedan den 7 oktober råder det inga tvivel om att staten Israel är garanten för Aldrig igen. Att Israel, trots sina brister och misslyckanden, klipper av det pärlband av judehat som böljar genom årtusendena. Sionismen, som värkte fram dagens Israel, är lärdomen av det mörkaste kapitlet i den samlade judiska erfarenheten. Att den provocerar så många, så till den grad, att någon är beredd att döda en medmänniska handlar inte om Israels geografiska plats, utan om landets blotta existens. Ty Israel är den yttersta påminnelsen om att judar inte längre står försvarslösa när hatet normaliseras och organiserar sig, när Europa fördömer, buar och bojkottar, när orden leder till våld -- som leder till mord. Därför är det vår moraliska plikt, som européer inte minst, att stå jämte -- inte enkom bakom -- Israel i den kamp mot barbariet som dess tappra ungdomar tvingas utkämpa, också för vår civilisations skull. Att stå upp för Israel är därför inte bara att stå upp för ett land. Det är att stå upp för rätten att leva som jude utan rädsla; i Jerusalem liksom i Stockholm, London och Berlin. För rätten att försvara demokrati mot terror. För idén att väst inte ska kapitulera inför dem som föraktar våra värderingar och friheter. Israels historia är berättelsen om ett folk som vägrade försvinna, som reste sig ur den svartvita askan och som i valet mellan livet och döden valde livet, hoppet och en framtid i färg. Mina varmaste gratulationer på Självständighetsdagen! Am Israel Chai!”

Alice Teodorescu Måwe

46,725 görüntüleme • 2 ay önce

Ljuset och mörkret i vår tid. Vid det stora Chanukafirandet på Norrmalmstorg tidigare ikväll hade jag den stora förmånen att få säga några ord. Ni finner det här i tal och i skrift. Mina vänner, Ett varmt tack för möjligheten att få tala för er här idag. När inbjudan kom till mig var det för att få fira med er. Vilken fantastisk ära att få fira ljusets seger över mörkret tillsammans med er, men låt mig först börja i mörkret. I söndags förbyttes ljus till mörker. I söndags fick det Judiska folket ånyo uppleva en högtid bytas ut mot död och terror. Låt oss inte se bort från vad detta är, ett angrepp mot det judiska folket enbart för att de är judar. Det sker inte i ett vakuum, det sker i en västvärld där judarna är mer utsatta än på mycket lång tid. Alla som skanderat efter en ny intifada på gator och torg runt om i västvärlden fick i söndags se sina slagord materialiseras i handling. Attacker mot judar enbart för att de är judar är intifadans hårda kärna. Det är en hård kärna som materialiseras i handling av otaliga islamistiska terrorgrupper, men den hårda kärnan bärs också av dess nyttiga idioter. Alla som tror att det är en chick assessoar man kan slänga sig med i sociala medier och demonstrationståg måste ta ett steg bakåt och skärskåda sin egen plats och roll i historien. Möt blicken med de som mitt under firande och glädje fick se anhöriga kallblodigt mördade. Tänk tanken på de livsgärningar som i förrgår släktes och för evigt lämnades ofullbordade. Ni som är här vet det redan, men jag säger det ändå. Antisionism har blivit en politiskt korrekt täckmantel för antisemitism. Den som ännu inte förstått det lurar möjligen sig själv, men inte den judiska minoriteten som tvingas leva under den nya tidens slagord. Politiker har i många år gjort sitt yttersta för att inte prata om “vi” och “dom”. Men det finns faktiskt ett “dom” här. “Dom” som älskar döden mer än livet och ett “Vi”; vi andra som älskar livet mer än döden och vägrar låta våra samhällen bli skådeplats för islamistiska dödskulter som vill utnyttja våra sårbarheter. Det är min övertygelse att västvärlden måste hårdna mot mörkret, mot dem som vill släcka ljuset. Västvärldens akilleshäl har varit att vi tilltrodde toleransen ett så högt värde att den också utsträcktes till dem som inte kunde tolerera oss. Ni vet mer än några andra vad mörkret är och kan vara. I denna dystra verklighet blir chanukkas ljus – och er närvaro här i dag – desto viktigare. Ni samlas för att tända ljusen, för att markera närvaro, här mitt i Stockholm, och för att påminna både er själva och oss andra om vad historien om chanukka lär oss. Oljan i lampan kommer aldrig ta slut och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag. I år högtiglighåller Sverige 250 år av etablerat judiskt liv i vårt land. Det är 250 år sedan Aaron Isaac kom hit och lade grunden till den första judiska församlingen. Sedan dess har judiskt liv, i alla sina uttryck, varit en del av den svenska berättelsen. Det finns otaliga exempel på hur judiskt liv har bidragit till det svenska samhället i stort, och dessa har uppmärksammats på en rad olika sätt under årets firande av judiskt liv. Man kan fråga sig, hur kommer det sig att en relativt liten minoritet kan göra ett så stort och betydande positivt avtryck i ett samhälle? Jag menar att det i grunden handlar om att judendomen lär ut universella värden som rättvisa, medmänsklighet och människolivets okränkbarhet – värden som har bidragit till att forma några av de mest framgångsrika samhällen som funnits. Om man förenar detta med den unika kontinuiteten i den judiska identiteten och den gemensamma historiska erfarenheten hos det judiska folket, ser man ett tydligt mönster: Det går inte att nämna ett land där den judiska minoriteten inte har gjort stora insatser för samhället. Samtidigt som man varit en integrerad del av det har man fortfarande burit sin judiska identitet och tro med stolthet. Vår samling här idag är ett exempel på det. En gång om året säger traditionen: ställ chanukkian i fönstret. Tänd ljusen så att de syns. Låt det märkas att ni är här. Chanukka är högtiden som uppmuntrar judar att inte gömma sig. För mig som företrädare för regeringen, omsätts det budskapet i en stark övertygelse om att stå upp för den judiska minoriteten i Sverige. Jag är övertygad om att ett samhälle som förlorar sin förmåga att stå upp för den judiska minoriteten är ett samhälle som har förlorat det mesta. Sverige ska inte bli det samhället. Men det finns de som vill ta oss dit. Det finns de som provoceras av judiska symboler och attribut. De vill skrämma, tysta, tränga undan det judiska ur det offentliga rummet. De kommer inte att vinna. Inte här. Inte i vårt Sverige, inte på vår vakt. När vi nu strax tänder ljusen markerar vi inte bara ännu ett år av stolt judisk närvaro i Sverige. Vi slår också fast att judiskt liv ska kunna levas öppet, tryggt och fritt i vårt land, att det är en del av vårt land – och att vi är många som är beredda att göra vad som krävs för att ha det på det sättet. Chanukka sameach – Am Israel chai.
8:16

Ljuset och mörkret i vår tid. Vid det stora Chanukafirandet på Norrmalmstorg tidigare ikväll hade jag den stora förmånen att få säga några ord. Ni finner det här i tal och i skrift. Mina vänner, Ett varmt tack för möjligheten att få tala för er här idag. När inbjudan kom till mig var det för att få fira med er. Vilken fantastisk ära att få fira ljusets seger över mörkret tillsammans med er, men låt mig först börja i mörkret. I söndags förbyttes ljus till mörker. I söndags fick det Judiska folket ånyo uppleva en högtid bytas ut mot död och terror. Låt oss inte se bort från vad detta är, ett angrepp mot det judiska folket enbart för att de är judar. Det sker inte i ett vakuum, det sker i en västvärld där judarna är mer utsatta än på mycket lång tid. Alla som skanderat efter en ny intifada på gator och torg runt om i västvärlden fick i söndags se sina slagord materialiseras i handling. Attacker mot judar enbart för att de är judar är intifadans hårda kärna. Det är en hård kärna som materialiseras i handling av otaliga islamistiska terrorgrupper, men den hårda kärnan bärs också av dess nyttiga idioter. Alla som tror att det är en chick assessoar man kan slänga sig med i sociala medier och demonstrationståg måste ta ett steg bakåt och skärskåda sin egen plats och roll i historien. Möt blicken med de som mitt under firande och glädje fick se anhöriga kallblodigt mördade. Tänk tanken på de livsgärningar som i förrgår släktes och för evigt lämnades ofullbordade. Ni som är här vet det redan, men jag säger det ändå. Antisionism har blivit en politiskt korrekt täckmantel för antisemitism. Den som ännu inte förstått det lurar möjligen sig själv, men inte den judiska minoriteten som tvingas leva under den nya tidens slagord. Politiker har i många år gjort sitt yttersta för att inte prata om “vi” och “dom”. Men det finns faktiskt ett “dom” här. “Dom” som älskar döden mer än livet och ett “Vi”; vi andra som älskar livet mer än döden och vägrar låta våra samhällen bli skådeplats för islamistiska dödskulter som vill utnyttja våra sårbarheter. Det är min övertygelse att västvärlden måste hårdna mot mörkret, mot dem som vill släcka ljuset. Västvärldens akilleshäl har varit att vi tilltrodde toleransen ett så högt värde att den också utsträcktes till dem som inte kunde tolerera oss. Ni vet mer än några andra vad mörkret är och kan vara. I denna dystra verklighet blir chanukkas ljus – och er närvaro här i dag – desto viktigare. Ni samlas för att tända ljusen, för att markera närvaro, här mitt i Stockholm, och för att påminna både er själva och oss andra om vad historien om chanukka lär oss. Oljan i lampan kommer aldrig ta slut och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag. I år högtiglighåller Sverige 250 år av etablerat judiskt liv i vårt land. Det är 250 år sedan Aaron Isaac kom hit och lade grunden till den första judiska församlingen. Sedan dess har judiskt liv, i alla sina uttryck, varit en del av den svenska berättelsen. Det finns otaliga exempel på hur judiskt liv har bidragit till det svenska samhället i stort, och dessa har uppmärksammats på en rad olika sätt under årets firande av judiskt liv. Man kan fråga sig, hur kommer det sig att en relativt liten minoritet kan göra ett så stort och betydande positivt avtryck i ett samhälle? Jag menar att det i grunden handlar om att judendomen lär ut universella värden som rättvisa, medmänsklighet och människolivets okränkbarhet – värden som har bidragit till att forma några av de mest framgångsrika samhällen som funnits. Om man förenar detta med den unika kontinuiteten i den judiska identiteten och den gemensamma historiska erfarenheten hos det judiska folket, ser man ett tydligt mönster: Det går inte att nämna ett land där den judiska minoriteten inte har gjort stora insatser för samhället. Samtidigt som man varit en integrerad del av det har man fortfarande burit sin judiska identitet och tro med stolthet. Vår samling här idag är ett exempel på det. En gång om året säger traditionen: ställ chanukkian i fönstret. Tänd ljusen så att de syns. Låt det märkas att ni är här. Chanukka är högtiden som uppmuntrar judar att inte gömma sig. För mig som företrädare för regeringen, omsätts det budskapet i en stark övertygelse om att stå upp för den judiska minoriteten i Sverige. Jag är övertygad om att ett samhälle som förlorar sin förmåga att stå upp för den judiska minoriteten är ett samhälle som har förlorat det mesta. Sverige ska inte bli det samhället. Men det finns de som vill ta oss dit. Det finns de som provoceras av judiska symboler och attribut. De vill skrämma, tysta, tränga undan det judiska ur det offentliga rummet. De kommer inte att vinna. Inte här. Inte i vårt Sverige, inte på vår vakt. När vi nu strax tänder ljusen markerar vi inte bara ännu ett år av stolt judisk närvaro i Sverige. Vi slår också fast att judiskt liv ska kunna levas öppet, tryggt och fritt i vårt land, att det är en del av vårt land – och att vi är många som är beredda att göra vad som krävs för att ha det på det sättet. Chanukka sameach – Am Israel chai.

Carl-Oskar Bohlin

232,877 görüntüleme • 7 ay önce

Hej, Ulf Kristersson, Ulf Kristersson och Maria M Stenergard. Skriver till er för att ni ska få en chans till förvarning. Om ett halvår bör ni nämligen för säkerhets skull räkna med en ny våg av ukrainska flyktingar till Sverige. ryssland kommer antagligen ta ytterligare några orter i Donbass och folk som inte redan flytt därifrån kommer att behöva söka sig ett nytt hem. Men det är ändå inte därifrån den stora massan av flyktingar kommer att komma, utan det är från städer på annat håll i Ukraina. Läget med de återkommande ryska angreppen på Ukrainas energiinfrastruktur är något som vi räknar med kommer att fortsätta. Vi kommer att härda ut och livet kommer trots allt att kunna fortsätta mer eller mindre normalt för de flesta. Under sommarhalvåret. Sedan när hösten och kylan kommer får vi se hur det ser ut med fjärrvärme och el. Fortsätter det som det gjort under våren ser det väldigt mörkt ut. Om ännu fler värmekraftverk och vattenkraftverk slås ut runt om i landet kommer miljoner människor inte ha tillgång till fjärrvärme och kanske rent av el nästa vinter. Det görs nämligen varje vecka även små tillslag mot energiinfrastrukturen som inte direkt syns i media. Visst finns det nu tid att reparera det som går att reparera och att skapa alternativa lösningar i form av t.ex. mindre kraftkällor utspritt. Detta kommer också att göras, men samtidigt vet vi alla att några nätters nya ryska angrepp med kryssningsrobotar och Shaheddrönare kan slå ut motsvarande fjärrvärme- och elproduktion som mödosamt återställts eller tillkommit. Kiev har landets bästa luftvärn och kommer troligen att klara sig, men det finns många andra orter som inte går att samtidigt skydda ordentligt med luftvärn. Det pågår ett intensivt arbete med att försöka få mer luftvärn på plats i Ukraina. I skrivande stund vet ingen om det kommer räcker till att skydda all energiinfrastruktur mot en ny massiv rysk bombningskampanj i höst. Många av dem som väl bestämmer sig för att lämna en en drabbad ort kommer förmodligen inte att bli enbart internflyktingar då nästa vinter kan bli tuff över hela landet. Lämnar de väl sina hem är det logiskt att de lämnar landet helt. Över vintern i alla fall. Nyligen så gav en väninna i södra Ukraina upp och åkte tillbaka till Västeuropa där hon tidigare bott som flykting. Hon stod inte längre ut med de ständiga flyglarmen, elavbrotten och osäkerheten som följer med hela situationen. Fler lär följa i hennes spår, även om alla som bor i Ukraina nu är väldigt luttrade och kan stå ut med väldigt mycket. Tyvärr har Sverige på många sätt i praktisk handling från regerings- och myndighetshåll visat att ukrainska flyktingar inte är speciellt välkomna. Ja, det kan låta provocerande att få höra något sådant, men faktum är att det är så det uppfattas av ukrainare och villkoren som ukrainare som fått är sämre än vad de varit för flyktingar från andra länder. Ja, vi kan här tala om en negativ särbehandling. Missförstå oss inte – vi är väldigt tacksamma över all den militära och finansiella hjälp som Sverige gett till Ukraina. Vi är även tacksamma över de enorma insatser som gjorts från mängder av enskilda individer och organisationer humanitärt och i form av mer konkret hjälp till att försvara landet. Det senare främst på plats i Ukraina förstås och det förra både här och i Sverige. Ty tyvärr är det inte möjligt att i Sverige långsiktigt överleva på de 2201 kr som är den absolut högsta månadssumma en ukrainare i Sverige kan få. Därför har många goda frivilliga krafter gått in och stöttat enskilda ukrainare. Det finns många lokala initiativ, men ett som vi kan lyfta fram som helt enkelt hjälper ukrainare att klara sig från dag till dag är Slava Ukraini Sverige 🌻🇺🇦🇸🇪 , som gör ett hästjobb med att få folk att överleva från dag till dag. När man pratar med ukrainskor som återvänt från t.ex. Tyskland var intrycket de fick där att myndigheterna gör nästan allt de kan för att de ska stanna kvar i landet och jobba. Det är tyskakurs nästan från dag ett och pengar under tiden som går att leva på. Så har det inte varit i Sverige där man från centralt håll inte ville låta ukrainare gå SFI. Att lära sig svenska har fått lösas på olika sätt lokalt. Ibland har det fungerat bra, ibland inte, men inställningen ovanifrån är slående märklig. Det här är dock bara ett exempel på hur inställningen till ukrainare är. Även på lägre nivå som på Migrationsverket har enskilda tjänstemän valt att vara njugga mot just ukrainare: Det är generellt svårt att förklara för ukrainare i Sverige varför de på samma tid som andra som kommit till Sverige som flyktingar har fått både permanent uppehållstillstånd inte har långt kvar till svenskt medborgarskap, medan de är fast i något slags märklig specialstatus som efter krigets slut kan komma att skapa många märkliga och traumatiska situationer för ukrainare som då rotat sig i Sverige. Hur exakt kommer de att hanteras när väl kriget är över? Det nya lagförslaget som nu finns och ska förbättra villkoren för ukrainare gör det på vissa plan, medan det på andra verkar skapa nya märkligheter. Det är förstås jättebra att dagersättningen höjs så att det är möjligt att leva på pengarna. Med detta förslag skulle den maximala månadssumman kunna bli 9548 kr efter att man bott ett år i Sverige. Det är pengar som det ju faktiskt kanske går att leva på, så det är ju bra, även om i praktiken många skulle få lägre summor än så och de som varit kortare än 12 månader fortsatt får endast max 71 kr om dagen. De som eventuellt kommer i höst lär alltså fortsatt behöva ekonomisk hjälp från frivilliga krafter. Sedan handlar det här ju än så länge just bara om ett förslag. Det ska först upp till omröstning i riksdagen och bli lag. Det finns hursomhelst annat som inte verkar lösas av förslaget. För tittar vi på vad det innebär ur andra aspekter så är det slående hur ukrainare ska särbehandlas från andra invånare i Sverige: - Ukrainska flyktingar ska även efter att de folkbokförts inte ha möjlighet att få varken barnbidrag eller bostadsbidrag. - Ukrainare över 66 år som tagit sin tillflykt till Sverige får inte likt andra invandrare som inte jobbat i Sverige någon som helst rätt till Äldreförsörjningsstöd - Ukrainska ungdomar som studerar på gymnasiet eller universitet får ingen rätt till studiemedel från CSN. Åtminstone inte om de är mellan 18 och 20 år. Ukrainare som har bland de högsta formella utbildningsgraderna i Världen ska i Sverige alltså inte få rimliga förutsättningar att fortsätta den traditionen och studera. Förmodligen hade det enbart varit bra för Sverige att få in barn till ukrainska högskoleutbildade i svensk högre utbildning som ökar chansen för att de stannar och jobbar i Sverige. Sen finns det en del i lagförslaget som verkligen får karaktären av att sparka på en som ligger: Föreställ er följande scenario: En ukrainsk familj har splittrats pga kriget. Kvinnan hamnade i Sverige som flykting tillsammans med barnen, medan mannen ryckte in för att försvara landet. Föreställ er då att han blir svårt sårad och på ett sådant sätt att vanlig rehabilitering inte räcker. Han blir helt enkelt handikappad för livet. Han kan därmed inte åka tillbaka till fronten en vända till även om han skulle vilja och bestämmer sig då för att återförenas med sin familj i Sverige. Hans fru har hankat sig fram så gott hon kunnat, även om hon till skillnad från andra mödrar i Sverige inte får något barnbidrag över huvud taget. I Sverige får pappan, denne krigsveteran dock ingen som helst rätt till det stöd som andra funktionshindrade har. Oavsett om de ursprungligen är från Somalia, Syrien eller Skellefteå. De ukrainska flyktingarna ska nämligen inte omfattas av lag 1993:387 om stöd och service till funktionshindrade som handlar om det offentligas skyldighet att hjälpa personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.” Nej, krigsskador beror inte på ett normalt åldrande. Därmed skulle denne soldat som verkligen gett allt för sitt lands och Europas frihet inte få någon hjälp som funktionshindrad i Sverige. Är det inte om något att spotta en hjälte i ansiktet? Förtjänar inte sådana som han samma stöd och hjälp som funktionsnedsatta från andra länder som kommit till Sverige? Är det så ni vill möta en ukrainsk veteran? Det är förstås när torra utredningstexter och vackert formulerade lagtexter möter verkligheten som de visar sitt sanna jag. Vi kommer att få se många fall som lagstiftarna kommer att få skämmas över. Å ena sidan står de synbart stolt i TV med ukrainska flaggor på kavajslaget, å andra sidan behandlar de på vissa plan ukrainare som sökt skydd i Sverige som en lägre stående kast. Jag som skriver här har personligen tre ukrainska väninnor som samtliga talar flytande svenska sedan innan kriget, men som hamnade i eller valde att fly till tre andra europeiska länder än Sverige när deras tillvaro i Ukraina rasade samman. Här kan man ur ett svenskt perspektiv tala om humankapitalförstöring. Hade inte tre välutbildade unga svensktalande kvinnor kunnat tillföra Sverige mycket? Spontant så skulle man ju kunna tro det, men det är inte så de uppfattat signalerna från Sverige och det är därför de inte bor där nu. Om vi tittar på gruppen vuxna ukrainska flyktingar som helhet inom EU så har uppemot 70 % någon typ av högskoleutbildning. Det är alltså på många vis hälften av det bästa Ukraina har som har lämnat landet. Den andra hälften – männen är kvar i landet och försvarar dess självständighet. Bland ukrainska flyktingar i åldern 18 – 59 år så är nära 80 % kvinnor. De övriga 20 % är ofta män som t.ex. har 3 barn eller rent av är ensamstående pappor och därmed hade rätt att lämna landet som familjeförsörjare. Sverige är ett av ytterst få OECD-länder som har fler män än kvinnor i befolkningen. Det är ett resultat av tidigare invandringspolitik där invandrargrupper med ibland över 90 % män fått asyl eller invandrat på andra vis. Länder som kulturellt och värderingsmässigt ofta ligger långt ifrån Sverige. Medianflyktingen från Ukraina är en högskoleutbildad kvinna som är 35 – 40 år och är ensamstående mor till ett eller två barn. Man skulle ju kunna tro att det här är människor som därmed skulle vara mer än välkomna i landet, men utifrån den politik som förts av de två senaste regeringarna är det knappast det intrycket man får. Vi är ett antal personer som har vårt hjärta både i Sverige och Ukraina. Efter de två senaste regeringarnas politik när det gäller hur man behandlar ukrainare som flytt till Sverige så har det blivit uppenbart att vi inte är speciellt välkomna i Sverige. Vanliga svenskar ser oss säkert gärna där i den fantastiska högan nord, men den politiska ”eliten” föredrar andra invandrargrupper. Varför kommer vi förmodligen aldrig att få ett ärligt och bra svar på, men vi har fattat vinken. Det är inte ukrainare som ägnar sig åt gängkriminalitet, skjutningar och har en kultur som är väsensskild från den svenska majoritetskulturen och kräver att det omgivande samhället anpassar sig efter denna. Ändå ska ukrainare helst inte ens komma till Sverige. Ja, eller helst åka tillbaka så fort som möjligt. Om det inte är så, snälla lyssna ordentligt på de ukrainsk-svenska organisationer som är väl insatta i den verkliga situationen som Nordic Ukraine Forum Forum och Ukrainska Alliansen i Sverige och gör om förslaget utifrån deras återkoppling. Men höj dagersättningen till ukrainska flyktingar redan nu utifrån förslaget och korta tiden som de först ska hanka sig fram på de nuvarande 71 kronorna om dagen, för de flyktingar som kan komma att komma om ett halvår på flykt undan en vinter utan el och fjärrvärme lär inte ha mycket till ekonomisk buffert alls med sig. Dels är de oftast inte del av den medelklass som var mer lättrörlig och resvan och som därmed utgjorde stor del av flyktingvågen våren 2022 och har därmed i grunden sämre förutsättningar ekonomiskt. Dels så har inflation och allmänt tuffa tider under kriget det dessutom gjort det svårare att bygga upp ekonomiska reserver. Gillar inte att blanda oss i svensk inrikespolitik, som vi ändå har mindre och mindre att göra med då vi inte lär ha någon framtid i landet, men ibland är det svårt att hålla tyst. Det är dock inte för sent att ändra på det här lagförslaget. Det är fullt möjligt och det skulle hjälpa väldigt många helt vanliga ukrainare. Om man vill. Och politik är att vilja. Vi hoppas att det inte blir en ny våg av människor som tvingas lämna Ukraina i höst och vinter, men risken finns där. Folk här minns väl hur det var vid slutet av 2022, när landet periodvis slocknade. Marginalerna i energisystemet är nästan borta nu och tål inte mycket mer, så det är inte självklart att den hjälp som fås med att staga upp det igen och det luftvärn som tillkommer kommer att räcka. Nu har ni fått en förvarning i alla fall.
0:44

Hej, Ulf Kristersson, Ulf Kristersson och Maria M Stenergard. Skriver till er för att ni ska få en chans till förvarning. Om ett halvår bör ni nämligen för säkerhets skull räkna med en ny våg av ukrainska flyktingar till Sverige. ryssland kommer antagligen ta ytterligare några orter i Donbass och folk som inte redan flytt därifrån kommer att behöva söka sig ett nytt hem. Men det är ändå inte därifrån den stora massan av flyktingar kommer att komma, utan det är från städer på annat håll i Ukraina. Läget med de återkommande ryska angreppen på Ukrainas energiinfrastruktur är något som vi räknar med kommer att fortsätta. Vi kommer att härda ut och livet kommer trots allt att kunna fortsätta mer eller mindre normalt för de flesta. Under sommarhalvåret. Sedan när hösten och kylan kommer får vi se hur det ser ut med fjärrvärme och el. Fortsätter det som det gjort under våren ser det väldigt mörkt ut. Om ännu fler värmekraftverk och vattenkraftverk slås ut runt om i landet kommer miljoner människor inte ha tillgång till fjärrvärme och kanske rent av el nästa vinter. Det görs nämligen varje vecka även små tillslag mot energiinfrastrukturen som inte direkt syns i media. Visst finns det nu tid att reparera det som går att reparera och att skapa alternativa lösningar i form av t.ex. mindre kraftkällor utspritt. Detta kommer också att göras, men samtidigt vet vi alla att några nätters nya ryska angrepp med kryssningsrobotar och Shaheddrönare kan slå ut motsvarande fjärrvärme- och elproduktion som mödosamt återställts eller tillkommit. Kiev har landets bästa luftvärn och kommer troligen att klara sig, men det finns många andra orter som inte går att samtidigt skydda ordentligt med luftvärn. Det pågår ett intensivt arbete med att försöka få mer luftvärn på plats i Ukraina. I skrivande stund vet ingen om det kommer räcker till att skydda all energiinfrastruktur mot en ny massiv rysk bombningskampanj i höst. Många av dem som väl bestämmer sig för att lämna en en drabbad ort kommer förmodligen inte att bli enbart internflyktingar då nästa vinter kan bli tuff över hela landet. Lämnar de väl sina hem är det logiskt att de lämnar landet helt. Över vintern i alla fall. Nyligen så gav en väninna i södra Ukraina upp och åkte tillbaka till Västeuropa där hon tidigare bott som flykting. Hon stod inte längre ut med de ständiga flyglarmen, elavbrotten och osäkerheten som följer med hela situationen. Fler lär följa i hennes spår, även om alla som bor i Ukraina nu är väldigt luttrade och kan stå ut med väldigt mycket. Tyvärr har Sverige på många sätt i praktisk handling från regerings- och myndighetshåll visat att ukrainska flyktingar inte är speciellt välkomna. Ja, det kan låta provocerande att få höra något sådant, men faktum är att det är så det uppfattas av ukrainare och villkoren som ukrainare som fått är sämre än vad de varit för flyktingar från andra länder. Ja, vi kan här tala om en negativ särbehandling. Missförstå oss inte – vi är väldigt tacksamma över all den militära och finansiella hjälp som Sverige gett till Ukraina. Vi är även tacksamma över de enorma insatser som gjorts från mängder av enskilda individer och organisationer humanitärt och i form av mer konkret hjälp till att försvara landet. Det senare främst på plats i Ukraina förstås och det förra både här och i Sverige. Ty tyvärr är det inte möjligt att i Sverige långsiktigt överleva på de 2201 kr som är den absolut högsta månadssumma en ukrainare i Sverige kan få. Därför har många goda frivilliga krafter gått in och stöttat enskilda ukrainare. Det finns många lokala initiativ, men ett som vi kan lyfta fram som helt enkelt hjälper ukrainare att klara sig från dag till dag är Slava Ukraini Sverige 🌻🇺🇦🇸🇪 , som gör ett hästjobb med att få folk att överleva från dag till dag. När man pratar med ukrainskor som återvänt från t.ex. Tyskland var intrycket de fick där att myndigheterna gör nästan allt de kan för att de ska stanna kvar i landet och jobba. Det är tyskakurs nästan från dag ett och pengar under tiden som går att leva på. Så har det inte varit i Sverige där man från centralt håll inte ville låta ukrainare gå SFI. Att lära sig svenska har fått lösas på olika sätt lokalt. Ibland har det fungerat bra, ibland inte, men inställningen ovanifrån är slående märklig. Det här är dock bara ett exempel på hur inställningen till ukrainare är. Även på lägre nivå som på Migrationsverket har enskilda tjänstemän valt att vara njugga mot just ukrainare: Det är generellt svårt att förklara för ukrainare i Sverige varför de på samma tid som andra som kommit till Sverige som flyktingar har fått både permanent uppehållstillstånd inte har långt kvar till svenskt medborgarskap, medan de är fast i något slags märklig specialstatus som efter krigets slut kan komma att skapa många märkliga och traumatiska situationer för ukrainare som då rotat sig i Sverige. Hur exakt kommer de att hanteras när väl kriget är över? Det nya lagförslaget som nu finns och ska förbättra villkoren för ukrainare gör det på vissa plan, medan det på andra verkar skapa nya märkligheter. Det är förstås jättebra att dagersättningen höjs så att det är möjligt att leva på pengarna. Med detta förslag skulle den maximala månadssumman kunna bli 9548 kr efter att man bott ett år i Sverige. Det är pengar som det ju faktiskt kanske går att leva på, så det är ju bra, även om i praktiken många skulle få lägre summor än så och de som varit kortare än 12 månader fortsatt får endast max 71 kr om dagen. De som eventuellt kommer i höst lär alltså fortsatt behöva ekonomisk hjälp från frivilliga krafter. Sedan handlar det här ju än så länge just bara om ett förslag. Det ska först upp till omröstning i riksdagen och bli lag. Det finns hursomhelst annat som inte verkar lösas av förslaget. För tittar vi på vad det innebär ur andra aspekter så är det slående hur ukrainare ska särbehandlas från andra invånare i Sverige: - Ukrainska flyktingar ska även efter att de folkbokförts inte ha möjlighet att få varken barnbidrag eller bostadsbidrag. - Ukrainare över 66 år som tagit sin tillflykt till Sverige får inte likt andra invandrare som inte jobbat i Sverige någon som helst rätt till Äldreförsörjningsstöd - Ukrainska ungdomar som studerar på gymnasiet eller universitet får ingen rätt till studiemedel från CSN. Åtminstone inte om de är mellan 18 och 20 år. Ukrainare som har bland de högsta formella utbildningsgraderna i Världen ska i Sverige alltså inte få rimliga förutsättningar att fortsätta den traditionen och studera. Förmodligen hade det enbart varit bra för Sverige att få in barn till ukrainska högskoleutbildade i svensk högre utbildning som ökar chansen för att de stannar och jobbar i Sverige. Sen finns det en del i lagförslaget som verkligen får karaktären av att sparka på en som ligger: Föreställ er följande scenario: En ukrainsk familj har splittrats pga kriget. Kvinnan hamnade i Sverige som flykting tillsammans med barnen, medan mannen ryckte in för att försvara landet. Föreställ er då att han blir svårt sårad och på ett sådant sätt att vanlig rehabilitering inte räcker. Han blir helt enkelt handikappad för livet. Han kan därmed inte åka tillbaka till fronten en vända till även om han skulle vilja och bestämmer sig då för att återförenas med sin familj i Sverige. Hans fru har hankat sig fram så gott hon kunnat, även om hon till skillnad från andra mödrar i Sverige inte får något barnbidrag över huvud taget. I Sverige får pappan, denne krigsveteran dock ingen som helst rätt till det stöd som andra funktionshindrade har. Oavsett om de ursprungligen är från Somalia, Syrien eller Skellefteå. De ukrainska flyktingarna ska nämligen inte omfattas av lag 1993:387 om stöd och service till funktionshindrade som handlar om det offentligas skyldighet att hjälpa personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.” Nej, krigsskador beror inte på ett normalt åldrande. Därmed skulle denne soldat som verkligen gett allt för sitt lands och Europas frihet inte få någon hjälp som funktionshindrad i Sverige. Är det inte om något att spotta en hjälte i ansiktet? Förtjänar inte sådana som han samma stöd och hjälp som funktionsnedsatta från andra länder som kommit till Sverige? Är det så ni vill möta en ukrainsk veteran? Det är förstås när torra utredningstexter och vackert formulerade lagtexter möter verkligheten som de visar sitt sanna jag. Vi kommer att få se många fall som lagstiftarna kommer att få skämmas över. Å ena sidan står de synbart stolt i TV med ukrainska flaggor på kavajslaget, å andra sidan behandlar de på vissa plan ukrainare som sökt skydd i Sverige som en lägre stående kast. Jag som skriver här har personligen tre ukrainska väninnor som samtliga talar flytande svenska sedan innan kriget, men som hamnade i eller valde att fly till tre andra europeiska länder än Sverige när deras tillvaro i Ukraina rasade samman. Här kan man ur ett svenskt perspektiv tala om humankapitalförstöring. Hade inte tre välutbildade unga svensktalande kvinnor kunnat tillföra Sverige mycket? Spontant så skulle man ju kunna tro det, men det är inte så de uppfattat signalerna från Sverige och det är därför de inte bor där nu. Om vi tittar på gruppen vuxna ukrainska flyktingar som helhet inom EU så har uppemot 70 % någon typ av högskoleutbildning. Det är alltså på många vis hälften av det bästa Ukraina har som har lämnat landet. Den andra hälften – männen är kvar i landet och försvarar dess självständighet. Bland ukrainska flyktingar i åldern 18 – 59 år så är nära 80 % kvinnor. De övriga 20 % är ofta män som t.ex. har 3 barn eller rent av är ensamstående pappor och därmed hade rätt att lämna landet som familjeförsörjare. Sverige är ett av ytterst få OECD-länder som har fler män än kvinnor i befolkningen. Det är ett resultat av tidigare invandringspolitik där invandrargrupper med ibland över 90 % män fått asyl eller invandrat på andra vis. Länder som kulturellt och värderingsmässigt ofta ligger långt ifrån Sverige. Medianflyktingen från Ukraina är en högskoleutbildad kvinna som är 35 – 40 år och är ensamstående mor till ett eller två barn. Man skulle ju kunna tro att det här är människor som därmed skulle vara mer än välkomna i landet, men utifrån den politik som förts av de två senaste regeringarna är det knappast det intrycket man får. Vi är ett antal personer som har vårt hjärta både i Sverige och Ukraina. Efter de två senaste regeringarnas politik när det gäller hur man behandlar ukrainare som flytt till Sverige så har det blivit uppenbart att vi inte är speciellt välkomna i Sverige. Vanliga svenskar ser oss säkert gärna där i den fantastiska högan nord, men den politiska ”eliten” föredrar andra invandrargrupper. Varför kommer vi förmodligen aldrig att få ett ärligt och bra svar på, men vi har fattat vinken. Det är inte ukrainare som ägnar sig åt gängkriminalitet, skjutningar och har en kultur som är väsensskild från den svenska majoritetskulturen och kräver att det omgivande samhället anpassar sig efter denna. Ändå ska ukrainare helst inte ens komma till Sverige. Ja, eller helst åka tillbaka så fort som möjligt. Om det inte är så, snälla lyssna ordentligt på de ukrainsk-svenska organisationer som är väl insatta i den verkliga situationen som Nordic Ukraine Forum Forum och Ukrainska Alliansen i Sverige och gör om förslaget utifrån deras återkoppling. Men höj dagersättningen till ukrainska flyktingar redan nu utifrån förslaget och korta tiden som de först ska hanka sig fram på de nuvarande 71 kronorna om dagen, för de flyktingar som kan komma att komma om ett halvår på flykt undan en vinter utan el och fjärrvärme lär inte ha mycket till ekonomisk buffert alls med sig. Dels är de oftast inte del av den medelklass som var mer lättrörlig och resvan och som därmed utgjorde stor del av flyktingvågen våren 2022 och har därmed i grunden sämre förutsättningar ekonomiskt. Dels så har inflation och allmänt tuffa tider under kriget det dessutom gjort det svårare att bygga upp ekonomiska reserver. Gillar inte att blanda oss i svensk inrikespolitik, som vi ändå har mindre och mindre att göra med då vi inte lär ha någon framtid i landet, men ibland är det svårt att hålla tyst. Det är dock inte för sent att ändra på det här lagförslaget. Det är fullt möjligt och det skulle hjälpa väldigt många helt vanliga ukrainare. Om man vill. Och politik är att vilja. Vi hoppas att det inte blir en ny våg av människor som tvingas lämna Ukraina i höst och vinter, men risken finns där. Folk här minns väl hur det var vid slutet av 2022, när landet periodvis slocknade. Marginalerna i energisystemet är nästan borta nu och tål inte mycket mer, så det är inte självklart att den hjälp som fås med att staga upp det igen och det luftvärn som tillkommer kommer att räcka. Nu har ni fått en förvarning i alla fall.

Fria Ukraina

47,629 görüntüleme • 2 yıl önce

El Salvadors president Nayib Bukele: ”Vad hände med kvinnors rätt att inte bli våldtagna? Med barns rätt att leka i en park utan att behöva vara rädda? Med människors rätt att gå hem från jobbet utan att bli rånade, hotade eller dödade? Vad hände med rätten att leva ett vanligt liv - i trygghet, värdighet och frihet? Det är märkligt hur empatin i vår tid ofta går till förövaren, inte till den som drabbats.” Kanske är det just därför han kallas ett “hot mot demokratin” - för att han påminner Europas ledare och press om vad demokrati en gång faktiskt handlade om.
0:20

El Salvadors president Nayib Bukele: ”Vad hände med kvinnors rätt att inte bli våldtagna? Med barns rätt att leka i en park utan att behöva vara rädda? Med människors rätt att gå hem från jobbet utan att bli rånade, hotade eller dödade? Vad hände med rätten att leva ett vanligt liv - i trygghet, värdighet och frihet? Det är märkligt hur empatin i vår tid ofta går till förövaren, inte till den som drabbats.” Kanske är det just därför han kallas ett “hot mot demokratin” - för att han påminner Europas ledare och press om vad demokrati en gång faktiskt handlade om.

HWL

52,476 görüntüleme • 10 ay önce

Ryssland testar oss och kommer fortsätta göra det så länge som vi inte kraftfullt svarar på alla attacker och överträdelser. Vi behöver inse att gränsen redan passerats, att det visserligen inte råder krig utanför ukrainskt territorium, men inte heller fred. Den upprustning som initierats i Europa behöver markant påskyndas. Diskussionen om europeiska kärnvapen, som kompenserar för ett alltmer opålitligt USA och därmed ett försvagat Nato, behöver skyndsamt adresseras och nödvändiga åtgärder vidtas. Paradoxalt nog kan de ideal som möjliggjort fred sedan andra världskriget vara det som slänger in oss i en era av osäkerhet och ännu ett krig. Vi har passiviserats så till den grad att vi tappat förmågan att identifiera existentiella hot och därmed även vår förmåga att försvara oss mot dem. Fred föds inte ur rädsla. Den föds ur styrka. Europa har nu allt att förlora - och därmed också allt att vinna. Hela resonemanget kan läsas här
1:10

Ryssland testar oss och kommer fortsätta göra det så länge som vi inte kraftfullt svarar på alla attacker och överträdelser. Vi behöver inse att gränsen redan passerats, att det visserligen inte råder krig utanför ukrainskt territorium, men inte heller fred. Den upprustning som initierats i Europa behöver markant påskyndas. Diskussionen om europeiska kärnvapen, som kompenserar för ett alltmer opålitligt USA och därmed ett försvagat Nato, behöver skyndsamt adresseras och nödvändiga åtgärder vidtas. Paradoxalt nog kan de ideal som möjliggjort fred sedan andra världskriget vara det som slänger in oss i en era av osäkerhet och ännu ett krig. Vi har passiviserats så till den grad att vi tappat förmågan att identifiera existentiella hot och därmed även vår förmåga att försvara oss mot dem. Fred föds inte ur rädsla. Den föds ur styrka. Europa har nu allt att förlora - och därmed också allt att vinna. Hela resonemanget kan läsas här

Alice Teodorescu Måwe

16,036 görüntüleme • 8 ay önce

Tack alla som hört av sig med anledning av debatten om Israel och antisemitism. Vi är många som skäms över de attacker mot judar som utspelar sig i Europa, som inser att Israel utkämpar ett krig mot en terrororganisation, likt IS, som utgör ett reellt hot mot inte bara Israel utan hela västvärlden. Nu behöver vi stå upp och tänka att vi alla är judar. Att vi är judar när vi sitter i tunnelbanan på väg till jobbet, när vi lämnar våra barn på förskolan, när vi rör oss i våra stadskärnor. Genom att vara så många fler än de potentiella förövarna minskar vi risken för den lilla judiska minoriteten. Genom att vara så många fler visar vi den våldsamma gruppen att de inte har något här att hämta, att vi är fler och att vi är starkare, att deras värderingar och beteenden inte är välkomna. Känns det läskigt? Det är just därför vi behöver sätta ner foten innan det är för sent. Hela debatten kan ses här
1:41

Tack alla som hört av sig med anledning av debatten om Israel och antisemitism. Vi är många som skäms över de attacker mot judar som utspelar sig i Europa, som inser att Israel utkämpar ett krig mot en terrororganisation, likt IS, som utgör ett reellt hot mot inte bara Israel utan hela västvärlden. Nu behöver vi stå upp och tänka att vi alla är judar. Att vi är judar när vi sitter i tunnelbanan på väg till jobbet, när vi lämnar våra barn på förskolan, när vi rör oss i våra stadskärnor. Genom att vara så många fler än de potentiella förövarna minskar vi risken för den lilla judiska minoriteten. Genom att vara så många fler visar vi den våldsamma gruppen att de inte har något här att hämta, att vi är fler och att vi är starkare, att deras värderingar och beteenden inte är välkomna. Känns det läskigt? Det är just därför vi behöver sätta ner foten innan det är för sent. Hela debatten kan ses här

Alice Teodorescu Måwe

46,877 görüntüleme • 1 yıl önce

Föreställ er att en internationell domstol likt ICC hade utfärdat en arresteringsorder efter den 11 september - mot både Bush och bin Laden. Precis så absurt är det att ICC genom sin arresteringsorder i praktiken likställer Hamas monstruösa attack med Israels försvar. Det är provocerande och fel i sak. ICC tillkom för att säkerställa att det finns en juridisk instans som kan pröva folkrättsbrott även när den ansvariga staten inte kan eller vill pröva anklagelserna. Men Israel, som är en demokrati och välfungerande rättsstat, har förvägrats denna möjlighet. Därtill har Israel inte undertecknat Romstadgan varför domstolen saknar jurisdiktion, vilket inte förändras av att domstolen erkänt Palestina. Blotta misstanken om att politiska överväganden ligger bakom beslutet skadar domstolens legitimitet och oberoende i en tid när diktatorer runt om i världen, utsätter människor för krigsbrott. Därtill väcker agerandet en rad frågor. För det första, varför domstolen inte agerat mot länder som Syrien, Iran eller Kina vars folkrättsbrott det råder enighet kring? För det andra, om vi verkligen vill skapa ett prejudikat där västerländska demokratier inte ska tillåtas försvara sig mot aktörer som vill utrota dem om dessa, som en del av sin strategi, använder civila som sköldar? För det tredje, om de som stöder domstolens beslut, tillsammans med Iran och Hamas, inser att de gör det lättare för exempelvis Putin att avfärda de rättmätiga anklagelser som riktas mot honom. Säg då hellre som är: ni vill förvägra Israel rätten att försvara sig för att ni anser att Israel ej bör existera.
2:03

Föreställ er att en internationell domstol likt ICC hade utfärdat en arresteringsorder efter den 11 september - mot både Bush och bin Laden. Precis så absurt är det att ICC genom sin arresteringsorder i praktiken likställer Hamas monstruösa attack med Israels försvar. Det är provocerande och fel i sak. ICC tillkom för att säkerställa att det finns en juridisk instans som kan pröva folkrättsbrott även när den ansvariga staten inte kan eller vill pröva anklagelserna. Men Israel, som är en demokrati och välfungerande rättsstat, har förvägrats denna möjlighet. Därtill har Israel inte undertecknat Romstadgan varför domstolen saknar jurisdiktion, vilket inte förändras av att domstolen erkänt Palestina. Blotta misstanken om att politiska överväganden ligger bakom beslutet skadar domstolens legitimitet och oberoende i en tid när diktatorer runt om i världen, utsätter människor för krigsbrott. Därtill väcker agerandet en rad frågor. För det första, varför domstolen inte agerat mot länder som Syrien, Iran eller Kina vars folkrättsbrott det råder enighet kring? För det andra, om vi verkligen vill skapa ett prejudikat där västerländska demokratier inte ska tillåtas försvara sig mot aktörer som vill utrota dem om dessa, som en del av sin strategi, använder civila som sköldar? För det tredje, om de som stöder domstolens beslut, tillsammans med Iran och Hamas, inser att de gör det lättare för exempelvis Putin att avfärda de rättmätiga anklagelser som riktas mot honom. Säg då hellre som är: ni vill förvägra Israel rätten att försvara sig för att ni anser att Israel ej bör existera.

Alice Teodorescu Måwe

50,743 görüntüleme • 1 yıl önce

Igår försökte våldsamma Palestinaaktivister storma UD. Men vad var det egentligen de demonstrerade mot? USA har lagt fram ett fredsförslag som både Israel och arabvärlden accepterat – men inte Hamas. Om aktivisterna brydde sig om att få ett slut på kriget, varför demonstrerar de inte mot Hamas? Och varför attackera den svenska regeringen, som stödjer fredsförslaget och är en av världens största biståndsgivare till Gaza? Sanningen är att det aldrig handlat om fred. Det har aldrig ens handlat om Palestina. Det handlar om att sprida extremism på svenska gator och torg.
1:11

Igår försökte våldsamma Palestinaaktivister storma UD. Men vad var det egentligen de demonstrerade mot? USA har lagt fram ett fredsförslag som både Israel och arabvärlden accepterat – men inte Hamas. Om aktivisterna brydde sig om att få ett slut på kriget, varför demonstrerar de inte mot Hamas? Och varför attackera den svenska regeringen, som stödjer fredsförslaget och är en av världens största biståndsgivare till Gaza? Sanningen är att det aldrig handlat om fred. Det har aldrig ens handlat om Palestina. Det handlar om att sprida extremism på svenska gator och torg.

Daniel Schatz

58,752 görüntüleme • 10 ay önce

Vad tyckte tioåriga Matilda om Netanyahus Gaza-politik? Var den 87 årige Förintelseöverlevaren Alex Kleytman sionist? Var de - enligt vänsterns halvtidshumanister som ingått förbund med samtidens islamonazister - att betrakta som ”goda” eller ”onda” judar? Det saknar betydelse. De mördades inte för vad de tyckte. De mördades för vilka de var; Försvarslösa judar som firade Channuka på Sydneys strand. Sedan den 7 oktober 2023 befinner sig den antisemitiska besten på rymmen från stigmatiseringens utkanter. Den lever gott i Västvärldens offentliga rum, skyddad av vår feghet och vår ovilja att dra gränser. Här njuter den av att hyllas som en symbol för befrielse och motstånd. Till dess försvar skanderas terroruppviglande ramsor om globaliserad intifada, död och utplånandet av en demokrati. Beslutsfattare, också i den här kammaren, som ägnat de senaste två åren åt att demonisera den enda stat som alltid skyddar judarna, som spridit Hamas propaganda om folkmord och svält förtjänar bara förakt för den spelade förvåningen över bestens hämningslösa jakt på nästa judiska offer. Ni har bidragit till ett klimat där hat leder till hot, som leder till våld, som leder till mord. Europas judar förtjänar mer än fördömanden och minnesstunder när katastrofen väl skett. De förtjänar rakryggade ledare som vågar fatta obekväma beslut som förhindrar katastrofen. Ledare som inte står bakom liken när kamerorna rullar – utan framför dem medan de lever. Det går inte att bekämpa den antisemitiska besten utan att samtidigt ta strid mot den radikala islamismen som infiltrerar Europa ena dagen, för att tillgripa våld nästa. De när samma förakt för liv, frihet och individens värde. Ytterst är det den västerländska civilisationen som står på spel. Vi behöver agera resolut i kampen mot den antisemitiska besten som önskar förgöra oss. I den kampen har vi alla ett ansvar. Den som vågar vara en Mensch i den lilla världen - kan göra all skillnad i den stora.
1:47

Vad tyckte tioåriga Matilda om Netanyahus Gaza-politik? Var den 87 årige Förintelseöverlevaren Alex Kleytman sionist? Var de - enligt vänsterns halvtidshumanister som ingått förbund med samtidens islamonazister - att betrakta som ”goda” eller ”onda” judar? Det saknar betydelse. De mördades inte för vad de tyckte. De mördades för vilka de var; Försvarslösa judar som firade Channuka på Sydneys strand. Sedan den 7 oktober 2023 befinner sig den antisemitiska besten på rymmen från stigmatiseringens utkanter. Den lever gott i Västvärldens offentliga rum, skyddad av vår feghet och vår ovilja att dra gränser. Här njuter den av att hyllas som en symbol för befrielse och motstånd. Till dess försvar skanderas terroruppviglande ramsor om globaliserad intifada, död och utplånandet av en demokrati. Beslutsfattare, också i den här kammaren, som ägnat de senaste två åren åt att demonisera den enda stat som alltid skyddar judarna, som spridit Hamas propaganda om folkmord och svält förtjänar bara förakt för den spelade förvåningen över bestens hämningslösa jakt på nästa judiska offer. Ni har bidragit till ett klimat där hat leder till hot, som leder till våld, som leder till mord. Europas judar förtjänar mer än fördömanden och minnesstunder när katastrofen väl skett. De förtjänar rakryggade ledare som vågar fatta obekväma beslut som förhindrar katastrofen. Ledare som inte står bakom liken när kamerorna rullar – utan framför dem medan de lever. Det går inte att bekämpa den antisemitiska besten utan att samtidigt ta strid mot den radikala islamismen som infiltrerar Europa ena dagen, för att tillgripa våld nästa. De när samma förakt för liv, frihet och individens värde. Ytterst är det den västerländska civilisationen som står på spel. Vi behöver agera resolut i kampen mot den antisemitiska besten som önskar förgöra oss. I den kampen har vi alla ett ansvar. Den som vågar vara en Mensch i den lilla världen - kan göra all skillnad i den stora.

Alice Teodorescu Måwe

30,355 görüntüleme • 7 ay önce

En svensk journalist bevakar en första maj-demonstration i Stockholm. Det är precis så det ska fungera. Journalistens uppdrag är att arbeta i det öppna rummet, mitt i händelsernas centrum, där verkligheten utspelar sig. När en aktivist kliver fram och försöker störa eller flytta på en journalist är det inte en bagatell. Det är ett direkt angrepp på det fria ordets infrastruktur. Det handlar inte om en enskild situation, utan om principen: vem som tillåts stå kvar och dokumentera. Tillåter vi att aktivister börjar mota bort journalister från offentliga platser, då har vi redan flyttat gränsen för vad som är acceptabelt. Och när den gränsen väl är förskjuten är det svårt att ta den tillbaka. Därför är det avgörande att journalister håller sin position. Inte av prestige, utan av ansvar. För det som står på spel är inte bara deras arbete, utan allmänhetens rätt att få veta vad som faktiskt sker. Heder åt den journalist som i dag stod kvar och tog striden mot detta otyg. Det är precis så yrket ska utövas – med ryggrad, närvaro och respekt för uppdraget. När andra försöker flytta gränserna är det sådana insatser som ser till att de inte gör det.
0:31

En svensk journalist bevakar en första maj-demonstration i Stockholm. Det är precis så det ska fungera. Journalistens uppdrag är att arbeta i det öppna rummet, mitt i händelsernas centrum, där verkligheten utspelar sig. När en aktivist kliver fram och försöker störa eller flytta på en journalist är det inte en bagatell. Det är ett direkt angrepp på det fria ordets infrastruktur. Det handlar inte om en enskild situation, utan om principen: vem som tillåts stå kvar och dokumentera. Tillåter vi att aktivister börjar mota bort journalister från offentliga platser, då har vi redan flyttat gränsen för vad som är acceptabelt. Och när den gränsen väl är förskjuten är det svårt att ta den tillbaka. Därför är det avgörande att journalister håller sin position. Inte av prestige, utan av ansvar. För det som står på spel är inte bara deras arbete, utan allmänhetens rätt att få veta vad som faktiskt sker. Heder åt den journalist som i dag stod kvar och tog striden mot detta otyg. Det är precis så yrket ska utövas – med ryggrad, närvaro och respekt för uppdraget. När andra försöker flytta gränserna är det sådana insatser som ser till att de inte gör det.

salle

34,343 görüntüleme • 3 ay önce

Det blir alltmer uppenbart att Ulf Kristersson inte hade någon som helst gräns för vad han var villig att göra för att bli statsminister. Här har vi en man som, trots att han stod framför svenska folket otaliga gånger och lovade att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna, nu har sålt sin själ och sitt partis integritet till nazisterna i SD. Och varför? För att uppnå den enda sak han tydligen bryr sig om: makten. Han är som en desperat figur som inte bara sviker sina löften, utan även sin egen självrespekt, bara för att få stå längst fram och kalla sig statsminister. Men på vilka villkor? På villkoren att han har sålt ut svenska folkets förtroende till ett parti vars rötter stinker av nazism och hat. Tack, Ulf, för att du visade oss exakt vad du är villig att offra – allt och alla – för att få stå högst upp, om så bara för en kort stund. Det är en sorglig dag för Sverige, och det är ditt namn som kommer att minnas som symbolen för detta svek. #svpol
0:55

Det blir alltmer uppenbart att Ulf Kristersson inte hade någon som helst gräns för vad han var villig att göra för att bli statsminister. Här har vi en man som, trots att han stod framför svenska folket otaliga gånger och lovade att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna, nu har sålt sin själ och sitt partis integritet till nazisterna i SD. Och varför? För att uppnå den enda sak han tydligen bryr sig om: makten. Han är som en desperat figur som inte bara sviker sina löften, utan även sin egen självrespekt, bara för att få stå längst fram och kalla sig statsminister. Men på vilka villkor? På villkoren att han har sålt ut svenska folkets förtroende till ett parti vars rötter stinker av nazism och hat. Tack, Ulf, för att du visade oss exakt vad du är villig att offra – allt och alla – för att få stå högst upp, om så bara för en kort stund. Det är en sorglig dag för Sverige, och det är ditt namn som kommer att minnas som symbolen för detta svek. #svpol

Lolah

21,918 görüntüleme • 1 yıl önce

Ser debatten på Riksstudios om Israel-Palestina, mellan Aron Flam och Kristofer Lundberg. I takt med att allt fler svenskar (nu 75 %) blivit kritiska till Israels agerande, har Aron Flam tvärtom blivit mer rabiat, totaliserad och förstockad i sitt försvar för Israel. Han friskriver nu Israel från allt ansvar för de tiotusentals döda palestinierna, de hundratusentals raserade byggnaderna och det ofattbara mänskliga lidandet. Och "försvaret" är att Israel till sin natur är att betrakta som getingar. Vidare säger Flam att palestinierna inte kommer att finnas kvar om hundra år. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han anser att palestinierna utsätts, eller kommer att utsättas, för ett folkmord – och att det är bra. Eller vad annat skulle det kunna kallas för, om ett folk upphör att existera som följd av en annan stats agerande?
0:50

Ser debatten på Riksstudios om Israel-Palestina, mellan Aron Flam och Kristofer Lundberg. I takt med att allt fler svenskar (nu 75 %) blivit kritiska till Israels agerande, har Aron Flam tvärtom blivit mer rabiat, totaliserad och förstockad i sitt försvar för Israel. Han friskriver nu Israel från allt ansvar för de tiotusentals döda palestinierna, de hundratusentals raserade byggnaderna och det ofattbara mänskliga lidandet. Och "försvaret" är att Israel till sin natur är att betrakta som getingar. Vidare säger Flam att palestinierna inte kommer att finnas kvar om hundra år. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han anser att palestinierna utsätts, eller kommer att utsättas, för ett folkmord – och att det är bra. Eller vad annat skulle det kunna kallas för, om ett folk upphör att existera som följd av en annan stats agerande?

Gustav Kasselstrand (AFS) 🇸🇪

61,024 görüntüleme • 11 ay önce

Framtiden kräver ett större vi. Försvaret av Sverige är inte en uppgift för ett fåtal, utan för alla. Idag får Du gärna ta dig tiden att läsa eller lyssna på mitt tal på Folk och försvars rikskonferens. Ers majestät, Kära kollegor i totalförsvaret. Det har sagts att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. Mitt hus har haft köksfönstret mot Dalälven i 225 år. Jag tänker ofta på dem som jag inte känner, men som genom åren gått före mig på samma plats; suttit med samma horisont från köksbordet och fått se världen förändras, ofta långsamt gradvis, men ibland disruptivt och epokgörande snabbt. Under ett drygt hundratal av dessa år var älven en vattenväg för timmerstockar. En konstant i tillvaron ända tills den upphörde. Mycket tycks orubbligt, till dess att det inte är så längre. Vi har nu precis kommit halvvägs in på 20-talet och ser hur geopolitiken gör våld på mycket av det vi trodde var konstant. Allt är föränderligt, och även det som framstår som beständigt kan utmanas i sina grundvalar. Det finns ibland en tendens att vilja se vår framtidödesmättad, lika förutbestämd som den stocken mötte i älvfåran. Att det blir som det blir och att det inte är någon idé att försöka påverka. Men Sverige är ingen stock i världens malströmmar, vars väg och öde är förutbestämt. Vi är ett land vars framtid avgörs av mänskliga beslut, våra egna och andras. Svenskt politiskt beslutsfattande och krishantering kan intelängre, som ibland varit vårt kännetecken historiskt, präglas av maximen ”vänta och se”. När vi beskriver säkerhetsläget som det allvarligaste sedan det andra världskrigets slut är det ett uttryck för att vi måste förändra det vi i hög grad kan påverka och förhålla oss till det vi i mindre utsträckning kan påverka. För ett år sedan stod jag på denna scen och sa åt er alla att sätta igång. Många var redan igång, men ännu fler börjar förstå behovet av skyndsamhet. Jag har i min roll haft förmånen att träffa så många av er, ni som sliter varje dag med att bygga det civila försvaret, och ocksåuppmärksamma varför det behövs. Det fyller mig med stor tillförsikt att få träffa kommuner som går före, myndigheter som tar sitt beredskapsuppdrag på större allvar än någonsin sedan kalla krigets slut och företag som själva planerar för att klara krigets krav. MEN, inte sällan är det upphängt på att rätt personer finns på rätt plats. Uppbyggnaden av det civila benet av totalförsvaret är dock inte fritt valt arbete, eller en uppgift som bara kan läggas på några eldsjälars axlar. Före jul fattade regeringen sitt inriktningsbeslut för det civila försvaret. Det är unikt tydligt, det är inte valfritt och det ska verkställas. Alla ledande befattningshavare i beredskapsansvariga myndigheter har ett centralt ansvar i att genomföra detta beslut och kommer utvärderas i denna gärning. När den här regeringen tillträdde lades 2,7 miljarder årligen på det civila försvaret, om bara några år kommer den siffran vara 15 miljarder per år. Det är ett femfaldigande av medlen och manifesterar att vi nu får det civila försvar som det har pratats om i 10 år, men vars resurssättning ofta bara lett till samtal om det som skall komma. Femton miljarder är också en begränsad summa, det kräver hårda prioriteringar och en maximering av förmågeskapande. Det är inte allt åt alla och det är framför allt inte en biljett till att bara fortsätta konferera och prata sig fram till det civila försvarets återuppstående. Substantiella investeringar kommer nu att göras i sådant som bygger robusthet och förmåga, reservkraft, ödrift, förutsättningar för försörjningsberedskap för samhällsviktig verksamhet. Nu handlar det om genomförande och det är fara i dröjsmål. För ett år sedan berättade jag om snabbspåret med civilplikt genom kort påbyggnadsutbildning inom räddningstjänsten som skulle införas. Sedan dess har inte bara utbildningen kommit på plats, vi har också hunnit utbilda 300 personer och om bara ett par år kommer vi närma oss tre tusen. Vid sidan av det har vi gått vidare för att göra ungefär samma sak kring elförsörjningen. Idag kan jag berätta att vi inom kort sjösätter ett ytterligare snabbspår för att få på plats civilplikt med lång grundutbildning med rekrytering ur mönstringsunderlaget inom räddningstjänsten och samtidigt påbörjar arbetet för att kunna ha civilpliktiga med förmåga att bemanna befolkningsskyddet. Bit för bit bygger vi tillbaka Sveriges förmåga. De fysiska åtgärderna är bara en del av den förändringsom nu måste ske. En annan del handlar om behovet av ett nytt perspektiv och förhållningssätt. Låt mig därför höja blicken och säga något om den saken. ”För att frihet kostar.” Det är budskapet instansat på en av de vita marmorbänkarna vid veteranmonumentet på gärdet i Stockholm. Att frihet kostar, det har varit känd verklighet för alla dem som i någon kapacitet, civil som militär, tjänstgjort utomlands i någon av alla oroshärdar där Sverige under den nationella avspänningens tidevarv haft en närvaro. Män och kvinnor har sida vid sida betalat fredens pris, och några har tvingats betala det yttersta priset. Men för väldigt många av oss i Sverige har friheten de senaste 30 åren i praktiken kommit utan kostnad. Fler måste förstå att framtiden, oavsett vilken bakgrund vi har, kan ha helt andra anspråk på oss. Jag tillhör den eviga fredens generation. När jag var fyra år tog historien slut. Det råder delade meningar om när den började igen. Men det visade sig att Shakespeare hade rätt i att dåtid är framtidens prolog. Ur askan av en mördarregim reste sig en ny. På den europeiska kontinenten finns åter kriget i en mer brutal och oförutsägbar tappning än på mycket lång tid. Min generations minnen av totalförsvaret, i den mån vi har några över huvud taget är fanor som halades, förband som lades ner och ett överskottslager som gick från att sälja spadar och militärtält till mjällschampo i storpack. Samhället har förvisso blivit effektivare, produktivare ochrikare, men det är inte hela bilden. Nostalgi är inte svaret på frågan om hur vi möter ett försämrat omvärldsläge, men likväl behöver vi nu förstå att ackumulerade tillgångar från den eviga freden bara är ena sidan av balansräkningen. På den andra sidan finns en upplupen skuld, ett återtagande som inte kan vänta till en annan dag. Vi var ett land som tog det kalla kriget på mycket stort allvar, och det finns nog grund för att säga att stora delar av min generation, såväl som ansvariga beslutsfattare,tog den eviga freden på ett likvärdigt stort allvar. Det är dags att vi tar nuet på mycket stort allvar. Om framtiden kommer blicka tillbaka och beskriva vår tid som förkrigstiden är just nu en öppen fråga, öppen för vår påverkan, öppen för våra ansträngningar att bygga avskräckning i hela hotskalan för se till att det inte blir så. Generationer med olika erfarenheter måste nu kroka arm för att bygga det moderna totalförsvaret. Vi planerar inte för det förra kriget, men vi kan heller inte se bort från att vissa saker tyvärr tycks vara konstanta när det kommer till vilken påfrestning och lidande ett väpnat angrepp utgör för ett samhälle. Låt mig därför med följande budskap vara lika tydlig som när jag sa förra året att kriget kan komma också till oss.Den extrema individualismens tidevarv är över. Tiden framför oss kräver ett större vi. Att värna Sveriges intressen är en större uppgift än vårt eget självförverkligande. Den som ännu inte umgåtts med frågan, vad kan jag göra för mitt land, borde göra det. Sverige handlar i en djupare mening om alla dem som gick före oss, dem som vi inte känner som tittade ut genom våra köksfönster innan vi gjorde det. Det handlar om alla vi som nu är! Och det handlar om alla dem som kommer efter oss. Och ytterst handlar det om ett gemensamt engagemang för försvaret av vårt samhälle, vår demokrati, våra värderingar. Kärnan i totalförsvaret är att försvaret av vårt land inte är en uppgift för ett fåtal, utan en uppgift för oss alla.
11:01

Framtiden kräver ett större vi. Försvaret av Sverige är inte en uppgift för ett fåtal, utan för alla. Idag får Du gärna ta dig tiden att läsa eller lyssna på mitt tal på Folk och försvars rikskonferens. Ers majestät, Kära kollegor i totalförsvaret. Det har sagts att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. Mitt hus har haft köksfönstret mot Dalälven i 225 år. Jag tänker ofta på dem som jag inte känner, men som genom åren gått före mig på samma plats; suttit med samma horisont från köksbordet och fått se världen förändras, ofta långsamt gradvis, men ibland disruptivt och epokgörande snabbt. Under ett drygt hundratal av dessa år var älven en vattenväg för timmerstockar. En konstant i tillvaron ända tills den upphörde. Mycket tycks orubbligt, till dess att det inte är så längre. Vi har nu precis kommit halvvägs in på 20-talet och ser hur geopolitiken gör våld på mycket av det vi trodde var konstant. Allt är föränderligt, och även det som framstår som beständigt kan utmanas i sina grundvalar. Det finns ibland en tendens att vilja se vår framtidödesmättad, lika förutbestämd som den stocken mötte i älvfåran. Att det blir som det blir och att det inte är någon idé att försöka påverka. Men Sverige är ingen stock i världens malströmmar, vars väg och öde är förutbestämt. Vi är ett land vars framtid avgörs av mänskliga beslut, våra egna och andras. Svenskt politiskt beslutsfattande och krishantering kan intelängre, som ibland varit vårt kännetecken historiskt, präglas av maximen ”vänta och se”. När vi beskriver säkerhetsläget som det allvarligaste sedan det andra världskrigets slut är det ett uttryck för att vi måste förändra det vi i hög grad kan påverka och förhålla oss till det vi i mindre utsträckning kan påverka. För ett år sedan stod jag på denna scen och sa åt er alla att sätta igång. Många var redan igång, men ännu fler börjar förstå behovet av skyndsamhet. Jag har i min roll haft förmånen att träffa så många av er, ni som sliter varje dag med att bygga det civila försvaret, och ocksåuppmärksamma varför det behövs. Det fyller mig med stor tillförsikt att få träffa kommuner som går före, myndigheter som tar sitt beredskapsuppdrag på större allvar än någonsin sedan kalla krigets slut och företag som själva planerar för att klara krigets krav. MEN, inte sällan är det upphängt på att rätt personer finns på rätt plats. Uppbyggnaden av det civila benet av totalförsvaret är dock inte fritt valt arbete, eller en uppgift som bara kan läggas på några eldsjälars axlar. Före jul fattade regeringen sitt inriktningsbeslut för det civila försvaret. Det är unikt tydligt, det är inte valfritt och det ska verkställas. Alla ledande befattningshavare i beredskapsansvariga myndigheter har ett centralt ansvar i att genomföra detta beslut och kommer utvärderas i denna gärning. När den här regeringen tillträdde lades 2,7 miljarder årligen på det civila försvaret, om bara några år kommer den siffran vara 15 miljarder per år. Det är ett femfaldigande av medlen och manifesterar att vi nu får det civila försvar som det har pratats om i 10 år, men vars resurssättning ofta bara lett till samtal om det som skall komma. Femton miljarder är också en begränsad summa, det kräver hårda prioriteringar och en maximering av förmågeskapande. Det är inte allt åt alla och det är framför allt inte en biljett till att bara fortsätta konferera och prata sig fram till det civila försvarets återuppstående. Substantiella investeringar kommer nu att göras i sådant som bygger robusthet och förmåga, reservkraft, ödrift, förutsättningar för försörjningsberedskap för samhällsviktig verksamhet. Nu handlar det om genomförande och det är fara i dröjsmål. För ett år sedan berättade jag om snabbspåret med civilplikt genom kort påbyggnadsutbildning inom räddningstjänsten som skulle införas. Sedan dess har inte bara utbildningen kommit på plats, vi har också hunnit utbilda 300 personer och om bara ett par år kommer vi närma oss tre tusen. Vid sidan av det har vi gått vidare för att göra ungefär samma sak kring elförsörjningen. Idag kan jag berätta att vi inom kort sjösätter ett ytterligare snabbspår för att få på plats civilplikt med lång grundutbildning med rekrytering ur mönstringsunderlaget inom räddningstjänsten och samtidigt påbörjar arbetet för att kunna ha civilpliktiga med förmåga att bemanna befolkningsskyddet. Bit för bit bygger vi tillbaka Sveriges förmåga. De fysiska åtgärderna är bara en del av den förändringsom nu måste ske. En annan del handlar om behovet av ett nytt perspektiv och förhållningssätt. Låt mig därför höja blicken och säga något om den saken. ”För att frihet kostar.” Det är budskapet instansat på en av de vita marmorbänkarna vid veteranmonumentet på gärdet i Stockholm. Att frihet kostar, det har varit känd verklighet för alla dem som i någon kapacitet, civil som militär, tjänstgjort utomlands i någon av alla oroshärdar där Sverige under den nationella avspänningens tidevarv haft en närvaro. Män och kvinnor har sida vid sida betalat fredens pris, och några har tvingats betala det yttersta priset. Men för väldigt många av oss i Sverige har friheten de senaste 30 åren i praktiken kommit utan kostnad. Fler måste förstå att framtiden, oavsett vilken bakgrund vi har, kan ha helt andra anspråk på oss. Jag tillhör den eviga fredens generation. När jag var fyra år tog historien slut. Det råder delade meningar om när den började igen. Men det visade sig att Shakespeare hade rätt i att dåtid är framtidens prolog. Ur askan av en mördarregim reste sig en ny. På den europeiska kontinenten finns åter kriget i en mer brutal och oförutsägbar tappning än på mycket lång tid. Min generations minnen av totalförsvaret, i den mån vi har några över huvud taget är fanor som halades, förband som lades ner och ett överskottslager som gick från att sälja spadar och militärtält till mjällschampo i storpack. Samhället har förvisso blivit effektivare, produktivare ochrikare, men det är inte hela bilden. Nostalgi är inte svaret på frågan om hur vi möter ett försämrat omvärldsläge, men likväl behöver vi nu förstå att ackumulerade tillgångar från den eviga freden bara är ena sidan av balansräkningen. På den andra sidan finns en upplupen skuld, ett återtagande som inte kan vänta till en annan dag. Vi var ett land som tog det kalla kriget på mycket stort allvar, och det finns nog grund för att säga att stora delar av min generation, såväl som ansvariga beslutsfattare,tog den eviga freden på ett likvärdigt stort allvar. Det är dags att vi tar nuet på mycket stort allvar. Om framtiden kommer blicka tillbaka och beskriva vår tid som förkrigstiden är just nu en öppen fråga, öppen för vår påverkan, öppen för våra ansträngningar att bygga avskräckning i hela hotskalan för se till att det inte blir så. Generationer med olika erfarenheter måste nu kroka arm för att bygga det moderna totalförsvaret. Vi planerar inte för det förra kriget, men vi kan heller inte se bort från att vissa saker tyvärr tycks vara konstanta när det kommer till vilken påfrestning och lidande ett väpnat angrepp utgör för ett samhälle. Låt mig därför med följande budskap vara lika tydlig som när jag sa förra året att kriget kan komma också till oss.Den extrema individualismens tidevarv är över. Tiden framför oss kräver ett större vi. Att värna Sveriges intressen är en större uppgift än vårt eget självförverkligande. Den som ännu inte umgåtts med frågan, vad kan jag göra för mitt land, borde göra det. Sverige handlar i en djupare mening om alla dem som gick före oss, dem som vi inte känner som tittade ut genom våra köksfönster innan vi gjorde det. Det handlar om alla vi som nu är! Och det handlar om alla dem som kommer efter oss. Och ytterst handlar det om ett gemensamt engagemang för försvaret av vårt samhälle, vår demokrati, våra värderingar. Kärnan i totalförsvaret är att försvaret av vårt land inte är en uppgift för ett fåtal, utan en uppgift för oss alla.

Carl-Oskar Bohlin

64,929 görüntüleme • 1 yıl önce

Det är inte rimligt att man har kunnat bli svensk medborgare efter att ha skjutit ihjäl en person. Sedan den 6 juni måste den som vill bli medborgare i Sverige: 👉Kunna prata svenska 👉Kunna försörja sig 👉Leva skötsamt och inte begå brott Det är rättvist mot alla svenska medborgare, nya och gamla, som gör rätt för sig. Medborgarskapet är inte bara ett pass, utan ett kvitto på att man fullt ut är en del av Sverige. Med både rättigheter och skyldigheter. Och att alla kan bli en del av vår samhällsgemenskap, oavsett var man kommer ifrån.
0:35

Det är inte rimligt att man har kunnat bli svensk medborgare efter att ha skjutit ihjäl en person. Sedan den 6 juni måste den som vill bli medborgare i Sverige: 👉Kunna prata svenska 👉Kunna försörja sig 👉Leva skötsamt och inte begå brott Det är rättvist mot alla svenska medborgare, nya och gamla, som gör rätt för sig. Medborgarskapet är inte bara ett pass, utan ett kvitto på att man fullt ut är en del av Sverige. Med både rättigheter och skyldigheter. Och att alla kan bli en del av vår samhällsgemenskap, oavsett var man kommer ifrån.

Moderaterna

11,414 görüntüleme • 1 ay önce