Video wird geladen...

Video konnte nicht geladen werden

Zur Startseite

Somaligate! Företaget ”AfriTech GrowTh AB” bildades 1987, men nu är den enda styrelseledamoten Mohamed Abdukadir Ali, tydligen ett s.k. lagerbolag som Mohammad Ali inför sin storslagna affärsidé att sälja bank ID system till Somalia, köpt. Adressen går till Agneta Nyvalls privata adress. Årsredovisning finns men ina tillgångar, ingen omsättning...

Nima_Ros's profile picture

Nima Rostami

6,778 subscribers

41,779 Aufrufe • vor 13 Tagen •via X (Twitter)

LIVE

Anya Rossi• Live Now

Private livecam show

4 Kommentare

Profilbild von Jonte🇸🇪🇺🇦
Jonte🇸🇪🇺🇦vor 13 Tagen

Hoppet var antagligen att få investeringar från stat eller privata inv. som sen kunde försvinna på lämpligt sätt.

Profilbild von Carl P 🇸🇪🇺🇦🌻
Carl P 🇸🇪🇺🇦🌻vor 13 Tagen

@pudeltanten Det sinnessjuka med att vi måste titta på satirprogram från @svt för att få rapporteringen som @svtnyheter inte mäktar med, utan att samtidigt problematisera kring om det kan stigmatisera grupper eller sprida rasism och i sig vara demokratihotande. Sverige är ett sjukt land.

Profilbild von Chelsie
Chelsievor 13 Tagen

Det var alltså i "Somalia-avtalet" som innebär att över 100 miljoner kr i svenskt bistånd styrs till projekt nära landets premiärminister - i utbyte mot att de tar emot utvisade som riksdagsledamoten Alis IT-bolag försökte (!) sälja in sina tjänster till. Har du andra uppgifter?

Profilbild von KJELL B. ✝️ ____🇸🇪_🇺🇦 🇪🇺_🇮🇱🇺🇸
KJELL B. ✝️ ____🇸🇪_🇺🇦 🇪🇺_🇮🇱🇺🇸vor 13 Tagen

@Hugin123456 Han hjälper till och duschar äldre damer på äldreboenden

Ähnliche Videos

Nooshi säger i praktiken att den som äger höga värden - exempelvis ett stort bolag - ska behöva sälja sitt ägande för att andra ska kunna köpa pizza för det. Vi ska alltså sälja ut exempelvis Spotify eller andra företag med potential att bli stora för att lägga pengarna på kortsiktig konsumtion. På något vis får hon det till att det ska driva investeringar. Trots att det givetvis innebär det motsatta: Ägare som vill investera ger bort sina pengar till ren konsumtion. Hela poängen med att investera upphör. Helt otroligt snurrigt resonemang som nog bygger på att hon inte förstår skillnaden på att ha en väldig massa kontanter eller ett stort ”kapital” i form av ägande. Av något skäl har hon också fått för sig att det sänkts massa skatter för ”de rikaste” trots att det i princip enbart är löneskatter som justerats. På vilket sätt motiverar det att plundra folks egendom och ägande? Hon är ju inte bara oseriöst och okunnig, utan direkt livsfarlig och samhällsskadlig.
1:10

Nooshi säger i praktiken att den som äger höga värden - exempelvis ett stort bolag - ska behöva sälja sitt ägande för att andra ska kunna köpa pizza för det. Vi ska alltså sälja ut exempelvis Spotify eller andra företag med potential att bli stora för att lägga pengarna på kortsiktig konsumtion. På något vis får hon det till att det ska driva investeringar. Trots att det givetvis innebär det motsatta: Ägare som vill investera ger bort sina pengar till ren konsumtion. Hela poängen med att investera upphör. Helt otroligt snurrigt resonemang som nog bygger på att hon inte förstår skillnaden på att ha en väldig massa kontanter eller ett stort ”kapital” i form av ägande. Av något skäl har hon också fått för sig att det sänkts massa skatter för ”de rikaste” trots att det i princip enbart är löneskatter som justerats. På vilket sätt motiverar det att plundra folks egendom och ägande? Hon är ju inte bara oseriöst och okunnig, utan direkt livsfarlig och samhällsskadlig.

Ränta på ränta

498,792 Aufrufe • vor 1 Monat

Vad gör regeringen egentligen? Den frågan ställer sig en indignerad Magdalena Andersson i Aftonbladet, med anledning av det tidigare snöovädret på E22. När hon får frågan om vad regeringen borde ha gjort annorlunda är svaret mer svävande. För det första, och det kanske inte borde komma som en nyhet för en före detta statsminister, är den svenska statsförvaltningen konstituerad på så sätt att regeringen styr myndigheter genom förordning, regleringsbrev, instruktioner, anvisningar och uppdrag, medan det operativa ansvaret för hantering av det som ligger inom myndigheternas respektive ansvarsområden ligger hos myndigheterna. När man lyssnar på Anderssons synpunkter i Aftonbladet framstår det mer eller mindre som att hon förväntat sig att undertecknad eller statsministern borde ha lett insatsen med snöröjningsarbetet på plats utanför Hörby. Den synpunkten kan man naturligtvis ha, men det skulle kräva en helt annan förvaltningsmodell än den Sverige har valt, och det är en något större fråga där socialdemokraterna åtminstone inte hittills tagit några sådana initiativ. Detta är dock inte ett uttryck för att regeringen varken gömmer sig eller är nöjda med händelserna så som de utspelade sig på E22. Tvärt om, och det torde för den som har lyssnat stått klart redan från början. Bara några dagar efter händelsen beskrev jag helheten som ett misslyckande, vilket föranledde att regeringen genom undertecknad kallade in samtliga berörda aktörer för att klargöra vår uppfattning och bidra till säkerställandet av att detta inte återupprepas på samma sätt. Vi måste komma till rätta med myndighetskulturer där underlåtenhet att agera sätts framför initiativkraft och handlande. Mandatet finns. Alla måste ta det. Detta budskap är nu förmedlat. Finns inte rätt kultur är det en klen tröst om man på pappret har rätt struktur. Illustrativt för motsatsen till underlåtenhet är hemvärnets insatser i samband med händelsen. Trots, eller kanske snarare på grund av att man är en organisation bestående helt av frivilliga, hade man en mycket kort responstid innan man kom på plats och började lösa uppgift. Detta har sannolikt till mycket stor del att göra med den organisationskultur som präglar sagda organisation, där viljan att handla trumfar sådant som skulle kunna utgöra en ursäkt för det motsatta. Som av en händelse ägde myndighetsmötet rum samma dag som nästa stora snöoväder drog in över Skåne. Denna gång begicks av allt att döma inte samma misstag som tidigare och beredskapen att handla snabbt var synbart större. Problem uppstod, vilket är att förvänta i sådan väderlek, men hanterades väsentligen snabbare, vilket begränsade dess omfattning. Regeringens förväntan på myndigheterna i denna typ av situationer är mycket hög och vi kommer fortsätta arbeta med att säkerställa att alla aktörer omhändertar slutsatserna från E22 tidigare i år. Vi ska alltid ha högsta möjliga förväntansbild på våra myndigheter. Utan att frånta myndigheterna deras ansvar är det dock också viktigt att betona egenansvaret i denna typ av situationer. Myndigheternas arbete blir enklare om vädervarningar hörsammas av medborgarna. Det betyder i klartext att man i motsvarande situationer inte bör ge sig ut på vägarna om man absolut inte måste. Om man bedömer att man måste göra det bör man säkerställa att man är klädd för ändamålet, har fulltankad eller fulladdad bil, har tillgång till vatten och något att tugga på för den händelse man skulle fastna. Detta för att inte genom egen underlåtenhet bidra till att ytterligare skapa en situation med fara för liv och hälsa. Hemberedskap är alltså inte ett begrepp som trots ordalydelsen är begränsat till den egna bostaden, utan handlar om hur förmögen man är att ta hand om sig själv i de situationer man ibland frivilligt tar risken att försätta sig i. Eftersom Magdalena Andersson tycks ha missat det regeringen hittills gjort i frågan kan jag rekommendera henne att delta i den interpellationsdebatt jag håller i veckan i riksdagen rörande denna fråga, där hon också har möjlighet att ställa kompletterande frågor.
0:48

Vad gör regeringen egentligen? Den frågan ställer sig en indignerad Magdalena Andersson i Aftonbladet, med anledning av det tidigare snöovädret på E22. När hon får frågan om vad regeringen borde ha gjort annorlunda är svaret mer svävande. För det första, och det kanske inte borde komma som en nyhet för en före detta statsminister, är den svenska statsförvaltningen konstituerad på så sätt att regeringen styr myndigheter genom förordning, regleringsbrev, instruktioner, anvisningar och uppdrag, medan det operativa ansvaret för hantering av det som ligger inom myndigheternas respektive ansvarsområden ligger hos myndigheterna. När man lyssnar på Anderssons synpunkter i Aftonbladet framstår det mer eller mindre som att hon förväntat sig att undertecknad eller statsministern borde ha lett insatsen med snöröjningsarbetet på plats utanför Hörby. Den synpunkten kan man naturligtvis ha, men det skulle kräva en helt annan förvaltningsmodell än den Sverige har valt, och det är en något större fråga där socialdemokraterna åtminstone inte hittills tagit några sådana initiativ. Detta är dock inte ett uttryck för att regeringen varken gömmer sig eller är nöjda med händelserna så som de utspelade sig på E22. Tvärt om, och det torde för den som har lyssnat stått klart redan från början. Bara några dagar efter händelsen beskrev jag helheten som ett misslyckande, vilket föranledde att regeringen genom undertecknad kallade in samtliga berörda aktörer för att klargöra vår uppfattning och bidra till säkerställandet av att detta inte återupprepas på samma sätt. Vi måste komma till rätta med myndighetskulturer där underlåtenhet att agera sätts framför initiativkraft och handlande. Mandatet finns. Alla måste ta det. Detta budskap är nu förmedlat. Finns inte rätt kultur är det en klen tröst om man på pappret har rätt struktur. Illustrativt för motsatsen till underlåtenhet är hemvärnets insatser i samband med händelsen. Trots, eller kanske snarare på grund av att man är en organisation bestående helt av frivilliga, hade man en mycket kort responstid innan man kom på plats och började lösa uppgift. Detta har sannolikt till mycket stor del att göra med den organisationskultur som präglar sagda organisation, där viljan att handla trumfar sådant som skulle kunna utgöra en ursäkt för det motsatta. Som av en händelse ägde myndighetsmötet rum samma dag som nästa stora snöoväder drog in över Skåne. Denna gång begicks av allt att döma inte samma misstag som tidigare och beredskapen att handla snabbt var synbart större. Problem uppstod, vilket är att förvänta i sådan väderlek, men hanterades väsentligen snabbare, vilket begränsade dess omfattning. Regeringens förväntan på myndigheterna i denna typ av situationer är mycket hög och vi kommer fortsätta arbeta med att säkerställa att alla aktörer omhändertar slutsatserna från E22 tidigare i år. Vi ska alltid ha högsta möjliga förväntansbild på våra myndigheter. Utan att frånta myndigheterna deras ansvar är det dock också viktigt att betona egenansvaret i denna typ av situationer. Myndigheternas arbete blir enklare om vädervarningar hörsammas av medborgarna. Det betyder i klartext att man i motsvarande situationer inte bör ge sig ut på vägarna om man absolut inte måste. Om man bedömer att man måste göra det bör man säkerställa att man är klädd för ändamålet, har fulltankad eller fulladdad bil, har tillgång till vatten och något att tugga på för den händelse man skulle fastna. Detta för att inte genom egen underlåtenhet bidra till att ytterligare skapa en situation med fara för liv och hälsa. Hemberedskap är alltså inte ett begrepp som trots ordalydelsen är begränsat till den egna bostaden, utan handlar om hur förmögen man är att ta hand om sig själv i de situationer man ibland frivilligt tar risken att försätta sig i. Eftersom Magdalena Andersson tycks ha missat det regeringen hittills gjort i frågan kan jag rekommendera henne att delta i den interpellationsdebatt jag håller i veckan i riksdagen rörande denna fråga, där hon också har möjlighet att ställa kompletterande frågor.

Carl-Oskar Bohlin

300,281 Aufrufe • vor 2 Jahren

Ljuset och mörkret i vår tid. Vid det stora Chanukafirandet på Norrmalmstorg tidigare ikväll hade jag den stora förmånen att få säga några ord. Ni finner det här i tal och i skrift. Mina vänner, Ett varmt tack för möjligheten att få tala för er här idag. När inbjudan kom till mig var det för att få fira med er. Vilken fantastisk ära att få fira ljusets seger över mörkret tillsammans med er, men låt mig först börja i mörkret. I söndags förbyttes ljus till mörker. I söndags fick det Judiska folket ånyo uppleva en högtid bytas ut mot död och terror. Låt oss inte se bort från vad detta är, ett angrepp mot det judiska folket enbart för att de är judar. Det sker inte i ett vakuum, det sker i en västvärld där judarna är mer utsatta än på mycket lång tid. Alla som skanderat efter en ny intifada på gator och torg runt om i västvärlden fick i söndags se sina slagord materialiseras i handling. Attacker mot judar enbart för att de är judar är intifadans hårda kärna. Det är en hård kärna som materialiseras i handling av otaliga islamistiska terrorgrupper, men den hårda kärnan bärs också av dess nyttiga idioter. Alla som tror att det är en chick assessoar man kan slänga sig med i sociala medier och demonstrationståg måste ta ett steg bakåt och skärskåda sin egen plats och roll i historien. Möt blicken med de som mitt under firande och glädje fick se anhöriga kallblodigt mördade. Tänk tanken på de livsgärningar som i förrgår släktes och för evigt lämnades ofullbordade. Ni som är här vet det redan, men jag säger det ändå. Antisionism har blivit en politiskt korrekt täckmantel för antisemitism. Den som ännu inte förstått det lurar möjligen sig själv, men inte den judiska minoriteten som tvingas leva under den nya tidens slagord. Politiker har i många år gjort sitt yttersta för att inte prata om “vi” och “dom”. Men det finns faktiskt ett “dom” här. “Dom” som älskar döden mer än livet och ett “Vi”; vi andra som älskar livet mer än döden och vägrar låta våra samhällen bli skådeplats för islamistiska dödskulter som vill utnyttja våra sårbarheter. Det är min övertygelse att västvärlden måste hårdna mot mörkret, mot dem som vill släcka ljuset. Västvärldens akilleshäl har varit att vi tilltrodde toleransen ett så högt värde att den också utsträcktes till dem som inte kunde tolerera oss. Ni vet mer än några andra vad mörkret är och kan vara. I denna dystra verklighet blir chanukkas ljus – och er närvaro här i dag – desto viktigare. Ni samlas för att tända ljusen, för att markera närvaro, här mitt i Stockholm, och för att påminna både er själva och oss andra om vad historien om chanukka lär oss. Oljan i lampan kommer aldrig ta slut och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag. I år högtiglighåller Sverige 250 år av etablerat judiskt liv i vårt land. Det är 250 år sedan Aaron Isaac kom hit och lade grunden till den första judiska församlingen. Sedan dess har judiskt liv, i alla sina uttryck, varit en del av den svenska berättelsen. Det finns otaliga exempel på hur judiskt liv har bidragit till det svenska samhället i stort, och dessa har uppmärksammats på en rad olika sätt under årets firande av judiskt liv. Man kan fråga sig, hur kommer det sig att en relativt liten minoritet kan göra ett så stort och betydande positivt avtryck i ett samhälle? Jag menar att det i grunden handlar om att judendomen lär ut universella värden som rättvisa, medmänsklighet och människolivets okränkbarhet – värden som har bidragit till att forma några av de mest framgångsrika samhällen som funnits. Om man förenar detta med den unika kontinuiteten i den judiska identiteten och den gemensamma historiska erfarenheten hos det judiska folket, ser man ett tydligt mönster: Det går inte att nämna ett land där den judiska minoriteten inte har gjort stora insatser för samhället. Samtidigt som man varit en integrerad del av det har man fortfarande burit sin judiska identitet och tro med stolthet. Vår samling här idag är ett exempel på det. En gång om året säger traditionen: ställ chanukkian i fönstret. Tänd ljusen så att de syns. Låt det märkas att ni är här. Chanukka är högtiden som uppmuntrar judar att inte gömma sig. För mig som företrädare för regeringen, omsätts det budskapet i en stark övertygelse om att stå upp för den judiska minoriteten i Sverige. Jag är övertygad om att ett samhälle som förlorar sin förmåga att stå upp för den judiska minoriteten är ett samhälle som har förlorat det mesta. Sverige ska inte bli det samhället. Men det finns de som vill ta oss dit. Det finns de som provoceras av judiska symboler och attribut. De vill skrämma, tysta, tränga undan det judiska ur det offentliga rummet. De kommer inte att vinna. Inte här. Inte i vårt Sverige, inte på vår vakt. När vi nu strax tänder ljusen markerar vi inte bara ännu ett år av stolt judisk närvaro i Sverige. Vi slår också fast att judiskt liv ska kunna levas öppet, tryggt och fritt i vårt land, att det är en del av vårt land – och att vi är många som är beredda att göra vad som krävs för att ha det på det sättet. Chanukka sameach – Am Israel chai.
8:16

Ljuset och mörkret i vår tid. Vid det stora Chanukafirandet på Norrmalmstorg tidigare ikväll hade jag den stora förmånen att få säga några ord. Ni finner det här i tal och i skrift. Mina vänner, Ett varmt tack för möjligheten att få tala för er här idag. När inbjudan kom till mig var det för att få fira med er. Vilken fantastisk ära att få fira ljusets seger över mörkret tillsammans med er, men låt mig först börja i mörkret. I söndags förbyttes ljus till mörker. I söndags fick det Judiska folket ånyo uppleva en högtid bytas ut mot död och terror. Låt oss inte se bort från vad detta är, ett angrepp mot det judiska folket enbart för att de är judar. Det sker inte i ett vakuum, det sker i en västvärld där judarna är mer utsatta än på mycket lång tid. Alla som skanderat efter en ny intifada på gator och torg runt om i västvärlden fick i söndags se sina slagord materialiseras i handling. Attacker mot judar enbart för att de är judar är intifadans hårda kärna. Det är en hård kärna som materialiseras i handling av otaliga islamistiska terrorgrupper, men den hårda kärnan bärs också av dess nyttiga idioter. Alla som tror att det är en chick assessoar man kan slänga sig med i sociala medier och demonstrationståg måste ta ett steg bakåt och skärskåda sin egen plats och roll i historien. Möt blicken med de som mitt under firande och glädje fick se anhöriga kallblodigt mördade. Tänk tanken på de livsgärningar som i förrgår släktes och för evigt lämnades ofullbordade. Ni som är här vet det redan, men jag säger det ändå. Antisionism har blivit en politiskt korrekt täckmantel för antisemitism. Den som ännu inte förstått det lurar möjligen sig själv, men inte den judiska minoriteten som tvingas leva under den nya tidens slagord. Politiker har i många år gjort sitt yttersta för att inte prata om “vi” och “dom”. Men det finns faktiskt ett “dom” här. “Dom” som älskar döden mer än livet och ett “Vi”; vi andra som älskar livet mer än döden och vägrar låta våra samhällen bli skådeplats för islamistiska dödskulter som vill utnyttja våra sårbarheter. Det är min övertygelse att västvärlden måste hårdna mot mörkret, mot dem som vill släcka ljuset. Västvärldens akilleshäl har varit att vi tilltrodde toleransen ett så högt värde att den också utsträcktes till dem som inte kunde tolerera oss. Ni vet mer än några andra vad mörkret är och kan vara. I denna dystra verklighet blir chanukkas ljus – och er närvaro här i dag – desto viktigare. Ni samlas för att tända ljusen, för att markera närvaro, här mitt i Stockholm, och för att påminna både er själva och oss andra om vad historien om chanukka lär oss. Oljan i lampan kommer aldrig ta slut och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag. I år högtiglighåller Sverige 250 år av etablerat judiskt liv i vårt land. Det är 250 år sedan Aaron Isaac kom hit och lade grunden till den första judiska församlingen. Sedan dess har judiskt liv, i alla sina uttryck, varit en del av den svenska berättelsen. Det finns otaliga exempel på hur judiskt liv har bidragit till det svenska samhället i stort, och dessa har uppmärksammats på en rad olika sätt under årets firande av judiskt liv. Man kan fråga sig, hur kommer det sig att en relativt liten minoritet kan göra ett så stort och betydande positivt avtryck i ett samhälle? Jag menar att det i grunden handlar om att judendomen lär ut universella värden som rättvisa, medmänsklighet och människolivets okränkbarhet – värden som har bidragit till att forma några av de mest framgångsrika samhällen som funnits. Om man förenar detta med den unika kontinuiteten i den judiska identiteten och den gemensamma historiska erfarenheten hos det judiska folket, ser man ett tydligt mönster: Det går inte att nämna ett land där den judiska minoriteten inte har gjort stora insatser för samhället. Samtidigt som man varit en integrerad del av det har man fortfarande burit sin judiska identitet och tro med stolthet. Vår samling här idag är ett exempel på det. En gång om året säger traditionen: ställ chanukkian i fönstret. Tänd ljusen så att de syns. Låt det märkas att ni är här. Chanukka är högtiden som uppmuntrar judar att inte gömma sig. För mig som företrädare för regeringen, omsätts det budskapet i en stark övertygelse om att stå upp för den judiska minoriteten i Sverige. Jag är övertygad om att ett samhälle som förlorar sin förmåga att stå upp för den judiska minoriteten är ett samhälle som har förlorat det mesta. Sverige ska inte bli det samhället. Men det finns de som vill ta oss dit. Det finns de som provoceras av judiska symboler och attribut. De vill skrämma, tysta, tränga undan det judiska ur det offentliga rummet. De kommer inte att vinna. Inte här. Inte i vårt Sverige, inte på vår vakt. När vi nu strax tänder ljusen markerar vi inte bara ännu ett år av stolt judisk närvaro i Sverige. Vi slår också fast att judiskt liv ska kunna levas öppet, tryggt och fritt i vårt land, att det är en del av vårt land – och att vi är många som är beredda att göra vad som krävs för att ha det på det sättet. Chanukka sameach – Am Israel chai.

Carl-Oskar Bohlin

233,320 Aufrufe • vor 9 Monaten

Hej, Ulf Kristersson, Ulf Kristersson och Maria M Stenergard. Skriver till er för att ni ska få en chans till förvarning. Om ett halvår bör ni nämligen för säkerhets skull räkna med en ny våg av ukrainska flyktingar till Sverige. ryssland kommer antagligen ta ytterligare några orter i Donbass och folk som inte redan flytt därifrån kommer att behöva söka sig ett nytt hem. Men det är ändå inte därifrån den stora massan av flyktingar kommer att komma, utan det är från städer på annat håll i Ukraina. Läget med de återkommande ryska angreppen på Ukrainas energiinfrastruktur är något som vi räknar med kommer att fortsätta. Vi kommer att härda ut och livet kommer trots allt att kunna fortsätta mer eller mindre normalt för de flesta. Under sommarhalvåret. Sedan när hösten och kylan kommer får vi se hur det ser ut med fjärrvärme och el. Fortsätter det som det gjort under våren ser det väldigt mörkt ut. Om ännu fler värmekraftverk och vattenkraftverk slås ut runt om i landet kommer miljoner människor inte ha tillgång till fjärrvärme och kanske rent av el nästa vinter. Det görs nämligen varje vecka även små tillslag mot energiinfrastrukturen som inte direkt syns i media. Visst finns det nu tid att reparera det som går att reparera och att skapa alternativa lösningar i form av t.ex. mindre kraftkällor utspritt. Detta kommer också att göras, men samtidigt vet vi alla att några nätters nya ryska angrepp med kryssningsrobotar och Shaheddrönare kan slå ut motsvarande fjärrvärme- och elproduktion som mödosamt återställts eller tillkommit. Kiev har landets bästa luftvärn och kommer troligen att klara sig, men det finns många andra orter som inte går att samtidigt skydda ordentligt med luftvärn. Det pågår ett intensivt arbete med att försöka få mer luftvärn på plats i Ukraina. I skrivande stund vet ingen om det kommer räcker till att skydda all energiinfrastruktur mot en ny massiv rysk bombningskampanj i höst. Många av dem som väl bestämmer sig för att lämna en en drabbad ort kommer förmodligen inte att bli enbart internflyktingar då nästa vinter kan bli tuff över hela landet. Lämnar de väl sina hem är det logiskt att de lämnar landet helt. Över vintern i alla fall. Nyligen så gav en väninna i södra Ukraina upp och åkte tillbaka till Västeuropa där hon tidigare bott som flykting. Hon stod inte längre ut med de ständiga flyglarmen, elavbrotten och osäkerheten som följer med hela situationen. Fler lär följa i hennes spår, även om alla som bor i Ukraina nu är väldigt luttrade och kan stå ut med väldigt mycket. Tyvärr har Sverige på många sätt i praktisk handling från regerings- och myndighetshåll visat att ukrainska flyktingar inte är speciellt välkomna. Ja, det kan låta provocerande att få höra något sådant, men faktum är att det är så det uppfattas av ukrainare och villkoren som ukrainare som fått är sämre än vad de varit för flyktingar från andra länder. Ja, vi kan här tala om en negativ särbehandling. Missförstå oss inte – vi är väldigt tacksamma över all den militära och finansiella hjälp som Sverige gett till Ukraina. Vi är även tacksamma över de enorma insatser som gjorts från mängder av enskilda individer och organisationer humanitärt och i form av mer konkret hjälp till att försvara landet. Det senare främst på plats i Ukraina förstås och det förra både här och i Sverige. Ty tyvärr är det inte möjligt att i Sverige långsiktigt överleva på de 2201 kr som är den absolut högsta månadssumma en ukrainare i Sverige kan få. Därför har många goda frivilliga krafter gått in och stöttat enskilda ukrainare. Det finns många lokala initiativ, men ett som vi kan lyfta fram som helt enkelt hjälper ukrainare att klara sig från dag till dag är Slava Ukraini Sverige 🌻🇺🇦🇸🇪 , som gör ett hästjobb med att få folk att överleva från dag till dag. När man pratar med ukrainskor som återvänt från t.ex. Tyskland var intrycket de fick där att myndigheterna gör nästan allt de kan för att de ska stanna kvar i landet och jobba. Det är tyskakurs nästan från dag ett och pengar under tiden som går att leva på. Så har det inte varit i Sverige där man från centralt håll inte ville låta ukrainare gå SFI. Att lära sig svenska har fått lösas på olika sätt lokalt. Ibland har det fungerat bra, ibland inte, men inställningen ovanifrån är slående märklig. Det här är dock bara ett exempel på hur inställningen till ukrainare är. Även på lägre nivå som på Migrationsverket har enskilda tjänstemän valt att vara njugga mot just ukrainare: Det är generellt svårt att förklara för ukrainare i Sverige varför de på samma tid som andra som kommit till Sverige som flyktingar har fått både permanent uppehållstillstånd inte har långt kvar till svenskt medborgarskap, medan de är fast i något slags märklig specialstatus som efter krigets slut kan komma att skapa många märkliga och traumatiska situationer för ukrainare som då rotat sig i Sverige. Hur exakt kommer de att hanteras när väl kriget är över? Det nya lagförslaget som nu finns och ska förbättra villkoren för ukrainare gör det på vissa plan, medan det på andra verkar skapa nya märkligheter. Det är förstås jättebra att dagersättningen höjs så att det är möjligt att leva på pengarna. Med detta förslag skulle den maximala månadssumman kunna bli 9548 kr efter att man bott ett år i Sverige. Det är pengar som det ju faktiskt kanske går att leva på, så det är ju bra, även om i praktiken många skulle få lägre summor än så och de som varit kortare än 12 månader fortsatt får endast max 71 kr om dagen. De som eventuellt kommer i höst lär alltså fortsatt behöva ekonomisk hjälp från frivilliga krafter. Sedan handlar det här ju än så länge just bara om ett förslag. Det ska först upp till omröstning i riksdagen och bli lag. Det finns hursomhelst annat som inte verkar lösas av förslaget. För tittar vi på vad det innebär ur andra aspekter så är det slående hur ukrainare ska särbehandlas från andra invånare i Sverige: - Ukrainska flyktingar ska även efter att de folkbokförts inte ha möjlighet att få varken barnbidrag eller bostadsbidrag. - Ukrainare över 66 år som tagit sin tillflykt till Sverige får inte likt andra invandrare som inte jobbat i Sverige någon som helst rätt till Äldreförsörjningsstöd - Ukrainska ungdomar som studerar på gymnasiet eller universitet får ingen rätt till studiemedel från CSN. Åtminstone inte om de är mellan 18 och 20 år. Ukrainare som har bland de högsta formella utbildningsgraderna i Världen ska i Sverige alltså inte få rimliga förutsättningar att fortsätta den traditionen och studera. Förmodligen hade det enbart varit bra för Sverige att få in barn till ukrainska högskoleutbildade i svensk högre utbildning som ökar chansen för att de stannar och jobbar i Sverige. Sen finns det en del i lagförslaget som verkligen får karaktären av att sparka på en som ligger: Föreställ er följande scenario: En ukrainsk familj har splittrats pga kriget. Kvinnan hamnade i Sverige som flykting tillsammans med barnen, medan mannen ryckte in för att försvara landet. Föreställ er då att han blir svårt sårad och på ett sådant sätt att vanlig rehabilitering inte räcker. Han blir helt enkelt handikappad för livet. Han kan därmed inte åka tillbaka till fronten en vända till även om han skulle vilja och bestämmer sig då för att återförenas med sin familj i Sverige. Hans fru har hankat sig fram så gott hon kunnat, även om hon till skillnad från andra mödrar i Sverige inte får något barnbidrag över huvud taget. I Sverige får pappan, denne krigsveteran dock ingen som helst rätt till det stöd som andra funktionshindrade har. Oavsett om de ursprungligen är från Somalia, Syrien eller Skellefteå. De ukrainska flyktingarna ska nämligen inte omfattas av lag 1993:387 om stöd och service till funktionshindrade som handlar om det offentligas skyldighet att hjälpa personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.” Nej, krigsskador beror inte på ett normalt åldrande. Därmed skulle denne soldat som verkligen gett allt för sitt lands och Europas frihet inte få någon hjälp som funktionshindrad i Sverige. Är det inte om något att spotta en hjälte i ansiktet? Förtjänar inte sådana som han samma stöd och hjälp som funktionsnedsatta från andra länder som kommit till Sverige? Är det så ni vill möta en ukrainsk veteran? Det är förstås när torra utredningstexter och vackert formulerade lagtexter möter verkligheten som de visar sitt sanna jag. Vi kommer att få se många fall som lagstiftarna kommer att få skämmas över. Å ena sidan står de synbart stolt i TV med ukrainska flaggor på kavajslaget, å andra sidan behandlar de på vissa plan ukrainare som sökt skydd i Sverige som en lägre stående kast. Jag som skriver här har personligen tre ukrainska väninnor som samtliga talar flytande svenska sedan innan kriget, men som hamnade i eller valde att fly till tre andra europeiska länder än Sverige när deras tillvaro i Ukraina rasade samman. Här kan man ur ett svenskt perspektiv tala om humankapitalförstöring. Hade inte tre välutbildade unga svensktalande kvinnor kunnat tillföra Sverige mycket? Spontant så skulle man ju kunna tro det, men det är inte så de uppfattat signalerna från Sverige och det är därför de inte bor där nu. Om vi tittar på gruppen vuxna ukrainska flyktingar som helhet inom EU så har uppemot 70 % någon typ av högskoleutbildning. Det är alltså på många vis hälften av det bästa Ukraina har som har lämnat landet. Den andra hälften – männen är kvar i landet och försvarar dess självständighet. Bland ukrainska flyktingar i åldern 18 – 59 år så är nära 80 % kvinnor. De övriga 20 % är ofta män som t.ex. har 3 barn eller rent av är ensamstående pappor och därmed hade rätt att lämna landet som familjeförsörjare. Sverige är ett av ytterst få OECD-länder som har fler män än kvinnor i befolkningen. Det är ett resultat av tidigare invandringspolitik där invandrargrupper med ibland över 90 % män fått asyl eller invandrat på andra vis. Länder som kulturellt och värderingsmässigt ofta ligger långt ifrån Sverige. Medianflyktingen från Ukraina är en högskoleutbildad kvinna som är 35 – 40 år och är ensamstående mor till ett eller två barn. Man skulle ju kunna tro att det här är människor som därmed skulle vara mer än välkomna i landet, men utifrån den politik som förts av de två senaste regeringarna är det knappast det intrycket man får. Vi är ett antal personer som har vårt hjärta både i Sverige och Ukraina. Efter de två senaste regeringarnas politik när det gäller hur man behandlar ukrainare som flytt till Sverige så har det blivit uppenbart att vi inte är speciellt välkomna i Sverige. Vanliga svenskar ser oss säkert gärna där i den fantastiska högan nord, men den politiska ”eliten” föredrar andra invandrargrupper. Varför kommer vi förmodligen aldrig att få ett ärligt och bra svar på, men vi har fattat vinken. Det är inte ukrainare som ägnar sig åt gängkriminalitet, skjutningar och har en kultur som är väsensskild från den svenska majoritetskulturen och kräver att det omgivande samhället anpassar sig efter denna. Ändå ska ukrainare helst inte ens komma till Sverige. Ja, eller helst åka tillbaka så fort som möjligt. Om det inte är så, snälla lyssna ordentligt på de ukrainsk-svenska organisationer som är väl insatta i den verkliga situationen som Nordic Ukraine Forum Forum och Ukrainska Alliansen i Sverige och gör om förslaget utifrån deras återkoppling. Men höj dagersättningen till ukrainska flyktingar redan nu utifrån förslaget och korta tiden som de först ska hanka sig fram på de nuvarande 71 kronorna om dagen, för de flyktingar som kan komma att komma om ett halvår på flykt undan en vinter utan el och fjärrvärme lär inte ha mycket till ekonomisk buffert alls med sig. Dels är de oftast inte del av den medelklass som var mer lättrörlig och resvan och som därmed utgjorde stor del av flyktingvågen våren 2022 och har därmed i grunden sämre förutsättningar ekonomiskt. Dels så har inflation och allmänt tuffa tider under kriget det dessutom gjort det svårare att bygga upp ekonomiska reserver. Gillar inte att blanda oss i svensk inrikespolitik, som vi ändå har mindre och mindre att göra med då vi inte lär ha någon framtid i landet, men ibland är det svårt att hålla tyst. Det är dock inte för sent att ändra på det här lagförslaget. Det är fullt möjligt och det skulle hjälpa väldigt många helt vanliga ukrainare. Om man vill. Och politik är att vilja. Vi hoppas att det inte blir en ny våg av människor som tvingas lämna Ukraina i höst och vinter, men risken finns där. Folk här minns väl hur det var vid slutet av 2022, när landet periodvis slocknade. Marginalerna i energisystemet är nästan borta nu och tål inte mycket mer, så det är inte självklart att den hjälp som fås med att staga upp det igen och det luftvärn som tillkommer kommer att räcka. Nu har ni fått en förvarning i alla fall.
0:44

Hej, Ulf Kristersson, Ulf Kristersson och Maria M Stenergard. Skriver till er för att ni ska få en chans till förvarning. Om ett halvår bör ni nämligen för säkerhets skull räkna med en ny våg av ukrainska flyktingar till Sverige. ryssland kommer antagligen ta ytterligare några orter i Donbass och folk som inte redan flytt därifrån kommer att behöva söka sig ett nytt hem. Men det är ändå inte därifrån den stora massan av flyktingar kommer att komma, utan det är från städer på annat håll i Ukraina. Läget med de återkommande ryska angreppen på Ukrainas energiinfrastruktur är något som vi räknar med kommer att fortsätta. Vi kommer att härda ut och livet kommer trots allt att kunna fortsätta mer eller mindre normalt för de flesta. Under sommarhalvåret. Sedan när hösten och kylan kommer får vi se hur det ser ut med fjärrvärme och el. Fortsätter det som det gjort under våren ser det väldigt mörkt ut. Om ännu fler värmekraftverk och vattenkraftverk slås ut runt om i landet kommer miljoner människor inte ha tillgång till fjärrvärme och kanske rent av el nästa vinter. Det görs nämligen varje vecka även små tillslag mot energiinfrastrukturen som inte direkt syns i media. Visst finns det nu tid att reparera det som går att reparera och att skapa alternativa lösningar i form av t.ex. mindre kraftkällor utspritt. Detta kommer också att göras, men samtidigt vet vi alla att några nätters nya ryska angrepp med kryssningsrobotar och Shaheddrönare kan slå ut motsvarande fjärrvärme- och elproduktion som mödosamt återställts eller tillkommit. Kiev har landets bästa luftvärn och kommer troligen att klara sig, men det finns många andra orter som inte går att samtidigt skydda ordentligt med luftvärn. Det pågår ett intensivt arbete med att försöka få mer luftvärn på plats i Ukraina. I skrivande stund vet ingen om det kommer räcker till att skydda all energiinfrastruktur mot en ny massiv rysk bombningskampanj i höst. Många av dem som väl bestämmer sig för att lämna en en drabbad ort kommer förmodligen inte att bli enbart internflyktingar då nästa vinter kan bli tuff över hela landet. Lämnar de väl sina hem är det logiskt att de lämnar landet helt. Över vintern i alla fall. Nyligen så gav en väninna i södra Ukraina upp och åkte tillbaka till Västeuropa där hon tidigare bott som flykting. Hon stod inte längre ut med de ständiga flyglarmen, elavbrotten och osäkerheten som följer med hela situationen. Fler lär följa i hennes spår, även om alla som bor i Ukraina nu är väldigt luttrade och kan stå ut med väldigt mycket. Tyvärr har Sverige på många sätt i praktisk handling från regerings- och myndighetshåll visat att ukrainska flyktingar inte är speciellt välkomna. Ja, det kan låta provocerande att få höra något sådant, men faktum är att det är så det uppfattas av ukrainare och villkoren som ukrainare som fått är sämre än vad de varit för flyktingar från andra länder. Ja, vi kan här tala om en negativ särbehandling. Missförstå oss inte – vi är väldigt tacksamma över all den militära och finansiella hjälp som Sverige gett till Ukraina. Vi är även tacksamma över de enorma insatser som gjorts från mängder av enskilda individer och organisationer humanitärt och i form av mer konkret hjälp till att försvara landet. Det senare främst på plats i Ukraina förstås och det förra både här och i Sverige. Ty tyvärr är det inte möjligt att i Sverige långsiktigt överleva på de 2201 kr som är den absolut högsta månadssumma en ukrainare i Sverige kan få. Därför har många goda frivilliga krafter gått in och stöttat enskilda ukrainare. Det finns många lokala initiativ, men ett som vi kan lyfta fram som helt enkelt hjälper ukrainare att klara sig från dag till dag är Slava Ukraini Sverige 🌻🇺🇦🇸🇪 , som gör ett hästjobb med att få folk att överleva från dag till dag. När man pratar med ukrainskor som återvänt från t.ex. Tyskland var intrycket de fick där att myndigheterna gör nästan allt de kan för att de ska stanna kvar i landet och jobba. Det är tyskakurs nästan från dag ett och pengar under tiden som går att leva på. Så har det inte varit i Sverige där man från centralt håll inte ville låta ukrainare gå SFI. Att lära sig svenska har fått lösas på olika sätt lokalt. Ibland har det fungerat bra, ibland inte, men inställningen ovanifrån är slående märklig. Det här är dock bara ett exempel på hur inställningen till ukrainare är. Även på lägre nivå som på Migrationsverket har enskilda tjänstemän valt att vara njugga mot just ukrainare: Det är generellt svårt att förklara för ukrainare i Sverige varför de på samma tid som andra som kommit till Sverige som flyktingar har fått både permanent uppehållstillstånd inte har långt kvar till svenskt medborgarskap, medan de är fast i något slags märklig specialstatus som efter krigets slut kan komma att skapa många märkliga och traumatiska situationer för ukrainare som då rotat sig i Sverige. Hur exakt kommer de att hanteras när väl kriget är över? Det nya lagförslaget som nu finns och ska förbättra villkoren för ukrainare gör det på vissa plan, medan det på andra verkar skapa nya märkligheter. Det är förstås jättebra att dagersättningen höjs så att det är möjligt att leva på pengarna. Med detta förslag skulle den maximala månadssumman kunna bli 9548 kr efter att man bott ett år i Sverige. Det är pengar som det ju faktiskt kanske går att leva på, så det är ju bra, även om i praktiken många skulle få lägre summor än så och de som varit kortare än 12 månader fortsatt får endast max 71 kr om dagen. De som eventuellt kommer i höst lär alltså fortsatt behöva ekonomisk hjälp från frivilliga krafter. Sedan handlar det här ju än så länge just bara om ett förslag. Det ska först upp till omröstning i riksdagen och bli lag. Det finns hursomhelst annat som inte verkar lösas av förslaget. För tittar vi på vad det innebär ur andra aspekter så är det slående hur ukrainare ska särbehandlas från andra invånare i Sverige: - Ukrainska flyktingar ska även efter att de folkbokförts inte ha möjlighet att få varken barnbidrag eller bostadsbidrag. - Ukrainare över 66 år som tagit sin tillflykt till Sverige får inte likt andra invandrare som inte jobbat i Sverige någon som helst rätt till Äldreförsörjningsstöd - Ukrainska ungdomar som studerar på gymnasiet eller universitet får ingen rätt till studiemedel från CSN. Åtminstone inte om de är mellan 18 och 20 år. Ukrainare som har bland de högsta formella utbildningsgraderna i Världen ska i Sverige alltså inte få rimliga förutsättningar att fortsätta den traditionen och studera. Förmodligen hade det enbart varit bra för Sverige att få in barn till ukrainska högskoleutbildade i svensk högre utbildning som ökar chansen för att de stannar och jobbar i Sverige. Sen finns det en del i lagförslaget som verkligen får karaktären av att sparka på en som ligger: Föreställ er följande scenario: En ukrainsk familj har splittrats pga kriget. Kvinnan hamnade i Sverige som flykting tillsammans med barnen, medan mannen ryckte in för att försvara landet. Föreställ er då att han blir svårt sårad och på ett sådant sätt att vanlig rehabilitering inte räcker. Han blir helt enkelt handikappad för livet. Han kan därmed inte åka tillbaka till fronten en vända till även om han skulle vilja och bestämmer sig då för att återförenas med sin familj i Sverige. Hans fru har hankat sig fram så gott hon kunnat, även om hon till skillnad från andra mödrar i Sverige inte får något barnbidrag över huvud taget. I Sverige får pappan, denne krigsveteran dock ingen som helst rätt till det stöd som andra funktionshindrade har. Oavsett om de ursprungligen är från Somalia, Syrien eller Skellefteå. De ukrainska flyktingarna ska nämligen inte omfattas av lag 1993:387 om stöd och service till funktionshindrade som handlar om det offentligas skyldighet att hjälpa personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.” Nej, krigsskador beror inte på ett normalt åldrande. Därmed skulle denne soldat som verkligen gett allt för sitt lands och Europas frihet inte få någon hjälp som funktionshindrad i Sverige. Är det inte om något att spotta en hjälte i ansiktet? Förtjänar inte sådana som han samma stöd och hjälp som funktionsnedsatta från andra länder som kommit till Sverige? Är det så ni vill möta en ukrainsk veteran? Det är förstås när torra utredningstexter och vackert formulerade lagtexter möter verkligheten som de visar sitt sanna jag. Vi kommer att få se många fall som lagstiftarna kommer att få skämmas över. Å ena sidan står de synbart stolt i TV med ukrainska flaggor på kavajslaget, å andra sidan behandlar de på vissa plan ukrainare som sökt skydd i Sverige som en lägre stående kast. Jag som skriver här har personligen tre ukrainska väninnor som samtliga talar flytande svenska sedan innan kriget, men som hamnade i eller valde att fly till tre andra europeiska länder än Sverige när deras tillvaro i Ukraina rasade samman. Här kan man ur ett svenskt perspektiv tala om humankapitalförstöring. Hade inte tre välutbildade unga svensktalande kvinnor kunnat tillföra Sverige mycket? Spontant så skulle man ju kunna tro det, men det är inte så de uppfattat signalerna från Sverige och det är därför de inte bor där nu. Om vi tittar på gruppen vuxna ukrainska flyktingar som helhet inom EU så har uppemot 70 % någon typ av högskoleutbildning. Det är alltså på många vis hälften av det bästa Ukraina har som har lämnat landet. Den andra hälften – männen är kvar i landet och försvarar dess självständighet. Bland ukrainska flyktingar i åldern 18 – 59 år så är nära 80 % kvinnor. De övriga 20 % är ofta män som t.ex. har 3 barn eller rent av är ensamstående pappor och därmed hade rätt att lämna landet som familjeförsörjare. Sverige är ett av ytterst få OECD-länder som har fler män än kvinnor i befolkningen. Det är ett resultat av tidigare invandringspolitik där invandrargrupper med ibland över 90 % män fått asyl eller invandrat på andra vis. Länder som kulturellt och värderingsmässigt ofta ligger långt ifrån Sverige. Medianflyktingen från Ukraina är en högskoleutbildad kvinna som är 35 – 40 år och är ensamstående mor till ett eller två barn. Man skulle ju kunna tro att det här är människor som därmed skulle vara mer än välkomna i landet, men utifrån den politik som förts av de två senaste regeringarna är det knappast det intrycket man får. Vi är ett antal personer som har vårt hjärta både i Sverige och Ukraina. Efter de två senaste regeringarnas politik när det gäller hur man behandlar ukrainare som flytt till Sverige så har det blivit uppenbart att vi inte är speciellt välkomna i Sverige. Vanliga svenskar ser oss säkert gärna där i den fantastiska högan nord, men den politiska ”eliten” föredrar andra invandrargrupper. Varför kommer vi förmodligen aldrig att få ett ärligt och bra svar på, men vi har fattat vinken. Det är inte ukrainare som ägnar sig åt gängkriminalitet, skjutningar och har en kultur som är väsensskild från den svenska majoritetskulturen och kräver att det omgivande samhället anpassar sig efter denna. Ändå ska ukrainare helst inte ens komma till Sverige. Ja, eller helst åka tillbaka så fort som möjligt. Om det inte är så, snälla lyssna ordentligt på de ukrainsk-svenska organisationer som är väl insatta i den verkliga situationen som Nordic Ukraine Forum Forum och Ukrainska Alliansen i Sverige och gör om förslaget utifrån deras återkoppling. Men höj dagersättningen till ukrainska flyktingar redan nu utifrån förslaget och korta tiden som de först ska hanka sig fram på de nuvarande 71 kronorna om dagen, för de flyktingar som kan komma att komma om ett halvår på flykt undan en vinter utan el och fjärrvärme lär inte ha mycket till ekonomisk buffert alls med sig. Dels är de oftast inte del av den medelklass som var mer lättrörlig och resvan och som därmed utgjorde stor del av flyktingvågen våren 2022 och har därmed i grunden sämre förutsättningar ekonomiskt. Dels så har inflation och allmänt tuffa tider under kriget det dessutom gjort det svårare att bygga upp ekonomiska reserver. Gillar inte att blanda oss i svensk inrikespolitik, som vi ändå har mindre och mindre att göra med då vi inte lär ha någon framtid i landet, men ibland är det svårt att hålla tyst. Det är dock inte för sent att ändra på det här lagförslaget. Det är fullt möjligt och det skulle hjälpa väldigt många helt vanliga ukrainare. Om man vill. Och politik är att vilja. Vi hoppas att det inte blir en ny våg av människor som tvingas lämna Ukraina i höst och vinter, men risken finns där. Folk här minns väl hur det var vid slutet av 2022, när landet periodvis slocknade. Marginalerna i energisystemet är nästan borta nu och tål inte mycket mer, så det är inte självklart att den hjälp som fås med att staga upp det igen och det luftvärn som tillkommer kommer att räcka. Nu har ni fått en förvarning i alla fall.

Fria Ukraina

47,629 Aufrufe • vor 2 Jahren

När Amanda Lind i slutdebatten tillrättavisade Jimmie Åkesson för att han sa att muslimerna kan avgöra valet gjorde hon det med hänvisning till svenska värderingar. Det är just detta det handlar om. Svenska värderingar. Som en svensk imam sa till sina medlemmar före valet. De röstar på det som är bra för Islam. Inte Sverige eller svenska värderingar. Och Islams värderingar är väsensskilda från svenska dito. De värderingar som har byggt Sverige är västerländska värderingar. Idéer om yttrandefrihet, äganderätt, likhet inför lagen, separation mellan kyrkan och staten samt jämställdhet mellan könen. I den muslimska världen finns det ingen yttrandefrihet. Islam gör ingen skillnad på kyrka och stat. Eller som i det här fallet moské och stat. Islam tror inte på religionsfrihet. Det är bara att titta på de muslimska länder som finns idag. Totalt 57 stycken länder. Där förföljs religiösa minoriteter. Om de överhuvudtaget tillåts. Ateism är i vissa fall belagt med dödsstraff. Att lämna Islam är belagt med dödstraff i minst ett tiotal muslimska länder. Islam tror inte på jämställdhet mellan könen. Islam tror inte på sexuell frihet. Vare sig det gäller kärlek mellan personer av samma kön eller abort. Faktum är att de 57 länder som är med i OIC – Organization of Islamic Cooperation – inte erkänner FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. De har istället formulerat sina egna mänskliga rättigheter i Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna inom Islam. Som baseras på Sharia. Islamisk lag. Religiös lag. För att återigen trycka på att det inom Islam inte görs någon åtskillnad på kyrka och stat. Och det är det vår vän imamen som framträdde i början av vill att svenska muslimer inför i Sverige. Politik som är bra för Islam. De vill förvandla Sverige till sådana länder de själva påstår sig ha flytt ifrån. Se hela avsnittet på YouTube eller lyssna i din poddapp. Länk i bion eller kommentarerna.
0:20

När Amanda Lind i slutdebatten tillrättavisade Jimmie Åkesson för att han sa att muslimerna kan avgöra valet gjorde hon det med hänvisning till svenska värderingar. Det är just detta det handlar om. Svenska värderingar. Som en svensk imam sa till sina medlemmar före valet. De röstar på det som är bra för Islam. Inte Sverige eller svenska värderingar. Och Islams värderingar är väsensskilda från svenska dito. De värderingar som har byggt Sverige är västerländska värderingar. Idéer om yttrandefrihet, äganderätt, likhet inför lagen, separation mellan kyrkan och staten samt jämställdhet mellan könen. I den muslimska världen finns det ingen yttrandefrihet. Islam gör ingen skillnad på kyrka och stat. Eller som i det här fallet moské och stat. Islam tror inte på religionsfrihet. Det är bara att titta på de muslimska länder som finns idag. Totalt 57 stycken länder. Där förföljs religiösa minoriteter. Om de överhuvudtaget tillåts. Ateism är i vissa fall belagt med dödsstraff. Att lämna Islam är belagt med dödstraff i minst ett tiotal muslimska länder. Islam tror inte på jämställdhet mellan könen. Islam tror inte på sexuell frihet. Vare sig det gäller kärlek mellan personer av samma kön eller abort. Faktum är att de 57 länder som är med i OIC – Organization of Islamic Cooperation – inte erkänner FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. De har istället formulerat sina egna mänskliga rättigheter i Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna inom Islam. Som baseras på Sharia. Islamisk lag. Religiös lag. För att återigen trycka på att det inom Islam inte görs någon åtskillnad på kyrka och stat. Och det är det vår vän imamen som framträdde i början av vill att svenska muslimer inför i Sverige. Politik som är bra för Islam. De vill förvandla Sverige till sådana länder de själva påstår sig ha flytt ifrån. Se hela avsnittet på YouTube eller lyssna i din poddapp. Länk i bion eller kommentarerna.

Aron Flam

64,267 Aufrufe • vor 21 Tagen

Jag tycker Sverige behöver fler miljardärer. Fler människor som vågar börja i ett garage, i ett studentrum, på ett nattpass. En idé som ingen annan tror på. Fler som vågar riskera tryggheten för att bygga något större. För bakom varje stort företag finns ofta samma början: någon som inte hade perfekta förutsättningar, men som vägrade tänka litet. Sverige blev inte starkt av människor som bad om mindre. Sverige blev starkt av människor som byggde. Som uppfann. Som anställde. Som satsade när andra tvivlade. När företag växer skapas jobb, investeringar, innovation och möjligheter för fler människor att skapa sig ett bättre liv. Tillväxt betyder inte att någon annan måste få mindre. Det betyder att hela samhället kan bli rikare. Målet är inte färre rika. Målet är fler människor som får chansen att bli det. Samtidigt går Vänsterpartiet till val på miljardärsskatt, höjda kapitalskatter och en politik som i grunden säger att framgång är ett problem som ska beskattas bort. De vill göra det dyrare att investera, mindre lönsamt att bygga företag och svårare att skapa stora värden i Sverige. Det är den gamla vänsteridén i ny förpackning: om någon lyckas för mycket ska staten ta tillbaka mer. Men problemet med den politiken är att den inte skapar fler jobb, fler företag eller fler innovationer. Den driver bort kompetens, investeringar och drivkraft. Jag vill inte ha ett Sverige där människor lär sig att skämmas för ambition. Jag vill ha ett Sverige där fler vågar drömma stort, ta risker och bygga nästa Spotify, Klarna eller IKEA här hemma. För i Sverige ska det inte vara misstänkt att bli rik på att skapa värde för andra. Det ska vara möjligt. Det här pratade jag och Fredrik Björkman på TV4 om.
0:36

Jag tycker Sverige behöver fler miljardärer. Fler människor som vågar börja i ett garage, i ett studentrum, på ett nattpass. En idé som ingen annan tror på. Fler som vågar riskera tryggheten för att bygga något större. För bakom varje stort företag finns ofta samma början: någon som inte hade perfekta förutsättningar, men som vägrade tänka litet. Sverige blev inte starkt av människor som bad om mindre. Sverige blev starkt av människor som byggde. Som uppfann. Som anställde. Som satsade när andra tvivlade. När företag växer skapas jobb, investeringar, innovation och möjligheter för fler människor att skapa sig ett bättre liv. Tillväxt betyder inte att någon annan måste få mindre. Det betyder att hela samhället kan bli rikare. Målet är inte färre rika. Målet är fler människor som får chansen att bli det. Samtidigt går Vänsterpartiet till val på miljardärsskatt, höjda kapitalskatter och en politik som i grunden säger att framgång är ett problem som ska beskattas bort. De vill göra det dyrare att investera, mindre lönsamt att bygga företag och svårare att skapa stora värden i Sverige. Det är den gamla vänsteridén i ny förpackning: om någon lyckas för mycket ska staten ta tillbaka mer. Men problemet med den politiken är att den inte skapar fler jobb, fler företag eller fler innovationer. Den driver bort kompetens, investeringar och drivkraft. Jag vill inte ha ett Sverige där människor lär sig att skämmas för ambition. Jag vill ha ett Sverige där fler vågar drömma stort, ta risker och bygga nästa Spotify, Klarna eller IKEA här hemma. För i Sverige ska det inte vara misstänkt att bli rik på att skapa värde för andra. Det ska vara möjligt. Det här pratade jag och Fredrik Björkman på TV4 om.

Simona Mohamsson

45,930 Aufrufe • vor 4 Monaten

Min resa på Avanza har kommit till vägs ände. Det har varit den roligaste perioden i mitt liv 💚💫 Tack för alla vänliga ord här på Twitter och övriga kanaler, det värmer 🙏 Anledningen till att jag går till Carnegie är att jag fått en unik möjlighet att skapa något tillsammans med några av mina vänner, vars passion och engagemang varit en mycket viktig källa till energi under alla dessa år. Jag har tidigare sagt att jag aldrig såg framför mig att lämna bolaget. Som kuriosa kan sägas att jag aldrig under alla år lyssnat på en enda propå. Men jag ville göra den resan tillsammans med vissa som slutat längs vägen. Detta beslut grundar sig i sin helhet enkom på möjligheten att återförenas och göra något tillsammans - igen! Livet är för kort ☝️ Många spekulationer i flödet idag men kan säga att det inte finns någon schism, det handlar inte om ersättning (drivs ej av pengar och går ned i lön) och det är inte fara och färde med bolaget. Avanza har alltid varit viktigare för mig än vad jag varit för Avanza, om än jag dragit mitt strå till stacken. Under alla mina år har "man" dessutom notoriskt underskattat bolagets urkraft. Jag å andra sidan vet vilka människor som jobbar på bygget - jag skulle aldrig underskatta dem! Inte heller min älskade parhäst Johanna Kull. Avanza är och har alltid varit ett fantastiskt bolag! En svensk framgångssaga som i mångt och mycket drivit Sveriges finansiella folkrörelse💫🌱 Nedan är ett preskriberat klipp med några av dem som är med på denna gryende resa! Jag vill självklart fortsätta podda, twittra och allt annat roligt. Ni har inte sett det sista av mig eller oss, tvärtom 🍻 Glad sommar ☀️🏖️
0:49

Min resa på Avanza har kommit till vägs ände. Det har varit den roligaste perioden i mitt liv 💚💫 Tack för alla vänliga ord här på Twitter och övriga kanaler, det värmer 🙏 Anledningen till att jag går till Carnegie är att jag fått en unik möjlighet att skapa något tillsammans med några av mina vänner, vars passion och engagemang varit en mycket viktig källa till energi under alla dessa år. Jag har tidigare sagt att jag aldrig såg framför mig att lämna bolaget. Som kuriosa kan sägas att jag aldrig under alla år lyssnat på en enda propå. Men jag ville göra den resan tillsammans med vissa som slutat längs vägen. Detta beslut grundar sig i sin helhet enkom på möjligheten att återförenas och göra något tillsammans - igen! Livet är för kort ☝️ Många spekulationer i flödet idag men kan säga att det inte finns någon schism, det handlar inte om ersättning (drivs ej av pengar och går ned i lön) och det är inte fara och färde med bolaget. Avanza har alltid varit viktigare för mig än vad jag varit för Avanza, om än jag dragit mitt strå till stacken. Under alla mina år har "man" dessutom notoriskt underskattat bolagets urkraft. Jag å andra sidan vet vilka människor som jobbar på bygget - jag skulle aldrig underskatta dem! Inte heller min älskade parhäst Johanna Kull. Avanza är och har alltid varit ett fantastiskt bolag! En svensk framgångssaga som i mångt och mycket drivit Sveriges finansiella folkrörelse💫🌱 Nedan är ett preskriberat klipp med några av dem som är med på denna gryende resa! Jag vill självklart fortsätta podda, twittra och allt annat roligt. Ni har inte sett det sista av mig eller oss, tvärtom 🍻 Glad sommar ☀️🏖️

Nicklas Andersson

364,542 Aufrufe • vor 3 Jahren

Islamistledaren flyr media! Den svenska islamistledaren krishanteras av SVT som på fullaste allvar accepterar att hon låtsas att ”Expressen tittar på alla partier” och att det som av en slump dök upp ”en handfull” hos VPK. Som givetvis inte har något med VPK att göra! Man stod på listorna och det har inget med VPK att göra. Allt detta är naturligtvis kvalificerat trams. Det är redan ungefär tre fulla händer med islamistiska terrorsympatisörer som lämnat och det finns fler kvar. Det är inte nån slags allmän granskning, utan specifik för ett parti som medvetet satsat på att locka till sig islamister. SVT klarar inte heller av att ställa någon relevant följdfråga om det faktum att det väldigt mycket framstår som att VPK sålt ut svensk demokrati till främmande makts utvalda islamistiska terrorfrämjare i utbyte mot hjälp att fixa väljare. Sen lägger islamistledaren benen på ryggen och smiter. SVT återger hovsamt hennes uttalanden utan att alls problematisera helhetsbilden och det faktum att Nooshi inte alls bryr sig om annat än att få ut sin korta bild och sen fly intervjun.
0:51

Islamistledaren flyr media! Den svenska islamistledaren krishanteras av SVT som på fullaste allvar accepterar att hon låtsas att ”Expressen tittar på alla partier” och att det som av en slump dök upp ”en handfull” hos VPK. Som givetvis inte har något med VPK att göra! Man stod på listorna och det har inget med VPK att göra. Allt detta är naturligtvis kvalificerat trams. Det är redan ungefär tre fulla händer med islamistiska terrorsympatisörer som lämnat och det finns fler kvar. Det är inte nån slags allmän granskning, utan specifik för ett parti som medvetet satsat på att locka till sig islamister. SVT klarar inte heller av att ställa någon relevant följdfråga om det faktum att det väldigt mycket framstår som att VPK sålt ut svensk demokrati till främmande makts utvalda islamistiska terrorfrämjare i utbyte mot hjälp att fixa väljare. Sen lägger islamistledaren benen på ryggen och smiter. SVT återger hovsamt hennes uttalanden utan att alls problematisera helhetsbilden och det faktum att Nooshi inte alls bryr sig om annat än att få ut sin korta bild och sen fly intervjun.

Ränta på ränta

19,016 Aufrufe • vor 4 Monaten

Joe Rogan - världens största podcaster - har nyligen haft radikala historierevisionister och foliehattar som gäst och därmed gett obegränsad tillgång till hans miljontals följare och normaliserat extrema åsikter. Kritiken mot detta bemöts med argument om yttrandefrihet och censur även om det inte alls är det det handlar om. Censur och begränsning av yttrandefriheten är det stater som gör. Kritiken handlar om personlig anständighet och ansvar. Joe Rogan, i egenskap att världens största podcaster, har ett moraliskt och socialt ansvar att välja ut sina gäster med omhu. Det är inte en demokratisk rättighet att vara gäst hos Rogan. Självfallet har han rätt att gästa vem han vill, något han också poängterar som svar till denna kritik men det är igen att missa poängen. Med tanke på alla tusentals extremt intressanta, kompetenta och kvalificerade individer som gärna vill gästa hans podd, varför väljer han att prioritera folk som minimerar Hitlers antisemitism (Martyr Made) eller skyller allt elände på jorden på Israel? (Ian Carroll) Murrays kritik mot detta är att han istället borde ha fler experter som gäster. Något som bemöts med att det är s.k. ”appeal to authority” argument och därmed falskt. Det är helt rimlig invändning men poängen är att ”experter” åtminstone kan sin sak och kan argumentera väl för sitt perspektiv medan dessa pseduohistoriker och foliehattar engagerar sig aktivt medan de förbehåller sig rätten att retirera bakom ett ”jag är inte expert på ämnet utan ställer bara frågor”-argument. Det är ett hyckleri som Murray korrekt poängterar.
1:34

Joe Rogan - världens största podcaster - har nyligen haft radikala historierevisionister och foliehattar som gäst och därmed gett obegränsad tillgång till hans miljontals följare och normaliserat extrema åsikter. Kritiken mot detta bemöts med argument om yttrandefrihet och censur även om det inte alls är det det handlar om. Censur och begränsning av yttrandefriheten är det stater som gör. Kritiken handlar om personlig anständighet och ansvar. Joe Rogan, i egenskap att världens största podcaster, har ett moraliskt och socialt ansvar att välja ut sina gäster med omhu. Det är inte en demokratisk rättighet att vara gäst hos Rogan. Självfallet har han rätt att gästa vem han vill, något han också poängterar som svar till denna kritik men det är igen att missa poängen. Med tanke på alla tusentals extremt intressanta, kompetenta och kvalificerade individer som gärna vill gästa hans podd, varför väljer han att prioritera folk som minimerar Hitlers antisemitism (Martyr Made) eller skyller allt elände på jorden på Israel? (Ian Carroll) Murrays kritik mot detta är att han istället borde ha fler experter som gäster. Något som bemöts med att det är s.k. ”appeal to authority” argument och därmed falskt. Det är helt rimlig invändning men poängen är att ”experter” åtminstone kan sin sak och kan argumentera väl för sitt perspektiv medan dessa pseduohistoriker och foliehattar engagerar sig aktivt medan de förbehåller sig rätten att retirera bakom ett ”jag är inte expert på ämnet utan ställer bara frågor”-argument. Det är ett hyckleri som Murray korrekt poängterar.

Elias Linder

61,377 Aufrufe • vor 1 Jahr

Framtiden kräver ett större vi. Försvaret av Sverige är inte en uppgift för ett fåtal, utan för alla. Idag får Du gärna ta dig tiden att läsa eller lyssna på mitt tal på Folk och försvars rikskonferens. Ers majestät, Kära kollegor i totalförsvaret. Det har sagts att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. Mitt hus har haft köksfönstret mot Dalälven i 225 år. Jag tänker ofta på dem som jag inte känner, men som genom åren gått före mig på samma plats; suttit med samma horisont från köksbordet och fått se världen förändras, ofta långsamt gradvis, men ibland disruptivt och epokgörande snabbt. Under ett drygt hundratal av dessa år var älven en vattenväg för timmerstockar. En konstant i tillvaron ända tills den upphörde. Mycket tycks orubbligt, till dess att det inte är så längre. Vi har nu precis kommit halvvägs in på 20-talet och ser hur geopolitiken gör våld på mycket av det vi trodde var konstant. Allt är föränderligt, och även det som framstår som beständigt kan utmanas i sina grundvalar. Det finns ibland en tendens att vilja se vår framtidödesmättad, lika förutbestämd som den stocken mötte i älvfåran. Att det blir som det blir och att det inte är någon idé att försöka påverka. Men Sverige är ingen stock i världens malströmmar, vars väg och öde är förutbestämt. Vi är ett land vars framtid avgörs av mänskliga beslut, våra egna och andras. Svenskt politiskt beslutsfattande och krishantering kan intelängre, som ibland varit vårt kännetecken historiskt, präglas av maximen ”vänta och se”. När vi beskriver säkerhetsläget som det allvarligaste sedan det andra världskrigets slut är det ett uttryck för att vi måste förändra det vi i hög grad kan påverka och förhålla oss till det vi i mindre utsträckning kan påverka. För ett år sedan stod jag på denna scen och sa åt er alla att sätta igång. Många var redan igång, men ännu fler börjar förstå behovet av skyndsamhet. Jag har i min roll haft förmånen att träffa så många av er, ni som sliter varje dag med att bygga det civila försvaret, och ocksåuppmärksamma varför det behövs. Det fyller mig med stor tillförsikt att få träffa kommuner som går före, myndigheter som tar sitt beredskapsuppdrag på större allvar än någonsin sedan kalla krigets slut och företag som själva planerar för att klara krigets krav. MEN, inte sällan är det upphängt på att rätt personer finns på rätt plats. Uppbyggnaden av det civila benet av totalförsvaret är dock inte fritt valt arbete, eller en uppgift som bara kan läggas på några eldsjälars axlar. Före jul fattade regeringen sitt inriktningsbeslut för det civila försvaret. Det är unikt tydligt, det är inte valfritt och det ska verkställas. Alla ledande befattningshavare i beredskapsansvariga myndigheter har ett centralt ansvar i att genomföra detta beslut och kommer utvärderas i denna gärning. När den här regeringen tillträdde lades 2,7 miljarder årligen på det civila försvaret, om bara några år kommer den siffran vara 15 miljarder per år. Det är ett femfaldigande av medlen och manifesterar att vi nu får det civila försvar som det har pratats om i 10 år, men vars resurssättning ofta bara lett till samtal om det som skall komma. Femton miljarder är också en begränsad summa, det kräver hårda prioriteringar och en maximering av förmågeskapande. Det är inte allt åt alla och det är framför allt inte en biljett till att bara fortsätta konferera och prata sig fram till det civila försvarets återuppstående. Substantiella investeringar kommer nu att göras i sådant som bygger robusthet och förmåga, reservkraft, ödrift, förutsättningar för försörjningsberedskap för samhällsviktig verksamhet. Nu handlar det om genomförande och det är fara i dröjsmål. För ett år sedan berättade jag om snabbspåret med civilplikt genom kort påbyggnadsutbildning inom räddningstjänsten som skulle införas. Sedan dess har inte bara utbildningen kommit på plats, vi har också hunnit utbilda 300 personer och om bara ett par år kommer vi närma oss tre tusen. Vid sidan av det har vi gått vidare för att göra ungefär samma sak kring elförsörjningen. Idag kan jag berätta att vi inom kort sjösätter ett ytterligare snabbspår för att få på plats civilplikt med lång grundutbildning med rekrytering ur mönstringsunderlaget inom räddningstjänsten och samtidigt påbörjar arbetet för att kunna ha civilpliktiga med förmåga att bemanna befolkningsskyddet. Bit för bit bygger vi tillbaka Sveriges förmåga. De fysiska åtgärderna är bara en del av den förändringsom nu måste ske. En annan del handlar om behovet av ett nytt perspektiv och förhållningssätt. Låt mig därför höja blicken och säga något om den saken. ”För att frihet kostar.” Det är budskapet instansat på en av de vita marmorbänkarna vid veteranmonumentet på gärdet i Stockholm. Att frihet kostar, det har varit känd verklighet för alla dem som i någon kapacitet, civil som militär, tjänstgjort utomlands i någon av alla oroshärdar där Sverige under den nationella avspänningens tidevarv haft en närvaro. Män och kvinnor har sida vid sida betalat fredens pris, och några har tvingats betala det yttersta priset. Men för väldigt många av oss i Sverige har friheten de senaste 30 åren i praktiken kommit utan kostnad. Fler måste förstå att framtiden, oavsett vilken bakgrund vi har, kan ha helt andra anspråk på oss. Jag tillhör den eviga fredens generation. När jag var fyra år tog historien slut. Det råder delade meningar om när den började igen. Men det visade sig att Shakespeare hade rätt i att dåtid är framtidens prolog. Ur askan av en mördarregim reste sig en ny. På den europeiska kontinenten finns åter kriget i en mer brutal och oförutsägbar tappning än på mycket lång tid. Min generations minnen av totalförsvaret, i den mån vi har några över huvud taget är fanor som halades, förband som lades ner och ett överskottslager som gick från att sälja spadar och militärtält till mjällschampo i storpack. Samhället har förvisso blivit effektivare, produktivare ochrikare, men det är inte hela bilden. Nostalgi är inte svaret på frågan om hur vi möter ett försämrat omvärldsläge, men likväl behöver vi nu förstå att ackumulerade tillgångar från den eviga freden bara är ena sidan av balansräkningen. På den andra sidan finns en upplupen skuld, ett återtagande som inte kan vänta till en annan dag. Vi var ett land som tog det kalla kriget på mycket stort allvar, och det finns nog grund för att säga att stora delar av min generation, såväl som ansvariga beslutsfattare,tog den eviga freden på ett likvärdigt stort allvar. Det är dags att vi tar nuet på mycket stort allvar. Om framtiden kommer blicka tillbaka och beskriva vår tid som förkrigstiden är just nu en öppen fråga, öppen för vår påverkan, öppen för våra ansträngningar att bygga avskräckning i hela hotskalan för se till att det inte blir så. Generationer med olika erfarenheter måste nu kroka arm för att bygga det moderna totalförsvaret. Vi planerar inte för det förra kriget, men vi kan heller inte se bort från att vissa saker tyvärr tycks vara konstanta när det kommer till vilken påfrestning och lidande ett väpnat angrepp utgör för ett samhälle. Låt mig därför med följande budskap vara lika tydlig som när jag sa förra året att kriget kan komma också till oss.Den extrema individualismens tidevarv är över. Tiden framför oss kräver ett större vi. Att värna Sveriges intressen är en större uppgift än vårt eget självförverkligande. Den som ännu inte umgåtts med frågan, vad kan jag göra för mitt land, borde göra det. Sverige handlar i en djupare mening om alla dem som gick före oss, dem som vi inte känner som tittade ut genom våra köksfönster innan vi gjorde det. Det handlar om alla vi som nu är! Och det handlar om alla dem som kommer efter oss. Och ytterst handlar det om ett gemensamt engagemang för försvaret av vårt samhälle, vår demokrati, våra värderingar. Kärnan i totalförsvaret är att försvaret av vårt land inte är en uppgift för ett fåtal, utan en uppgift för oss alla.
11:01

Framtiden kräver ett större vi. Försvaret av Sverige är inte en uppgift för ett fåtal, utan för alla. Idag får Du gärna ta dig tiden att läsa eller lyssna på mitt tal på Folk och försvars rikskonferens. Ers majestät, Kära kollegor i totalförsvaret. Det har sagts att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. Mitt hus har haft köksfönstret mot Dalälven i 225 år. Jag tänker ofta på dem som jag inte känner, men som genom åren gått före mig på samma plats; suttit med samma horisont från köksbordet och fått se världen förändras, ofta långsamt gradvis, men ibland disruptivt och epokgörande snabbt. Under ett drygt hundratal av dessa år var älven en vattenväg för timmerstockar. En konstant i tillvaron ända tills den upphörde. Mycket tycks orubbligt, till dess att det inte är så längre. Vi har nu precis kommit halvvägs in på 20-talet och ser hur geopolitiken gör våld på mycket av det vi trodde var konstant. Allt är föränderligt, och även det som framstår som beständigt kan utmanas i sina grundvalar. Det finns ibland en tendens att vilja se vår framtidödesmättad, lika förutbestämd som den stocken mötte i älvfåran. Att det blir som det blir och att det inte är någon idé att försöka påverka. Men Sverige är ingen stock i världens malströmmar, vars väg och öde är förutbestämt. Vi är ett land vars framtid avgörs av mänskliga beslut, våra egna och andras. Svenskt politiskt beslutsfattande och krishantering kan intelängre, som ibland varit vårt kännetecken historiskt, präglas av maximen ”vänta och se”. När vi beskriver säkerhetsläget som det allvarligaste sedan det andra världskrigets slut är det ett uttryck för att vi måste förändra det vi i hög grad kan påverka och förhålla oss till det vi i mindre utsträckning kan påverka. För ett år sedan stod jag på denna scen och sa åt er alla att sätta igång. Många var redan igång, men ännu fler börjar förstå behovet av skyndsamhet. Jag har i min roll haft förmånen att träffa så många av er, ni som sliter varje dag med att bygga det civila försvaret, och ocksåuppmärksamma varför det behövs. Det fyller mig med stor tillförsikt att få träffa kommuner som går före, myndigheter som tar sitt beredskapsuppdrag på större allvar än någonsin sedan kalla krigets slut och företag som själva planerar för att klara krigets krav. MEN, inte sällan är det upphängt på att rätt personer finns på rätt plats. Uppbyggnaden av det civila benet av totalförsvaret är dock inte fritt valt arbete, eller en uppgift som bara kan läggas på några eldsjälars axlar. Före jul fattade regeringen sitt inriktningsbeslut för det civila försvaret. Det är unikt tydligt, det är inte valfritt och det ska verkställas. Alla ledande befattningshavare i beredskapsansvariga myndigheter har ett centralt ansvar i att genomföra detta beslut och kommer utvärderas i denna gärning. När den här regeringen tillträdde lades 2,7 miljarder årligen på det civila försvaret, om bara några år kommer den siffran vara 15 miljarder per år. Det är ett femfaldigande av medlen och manifesterar att vi nu får det civila försvar som det har pratats om i 10 år, men vars resurssättning ofta bara lett till samtal om det som skall komma. Femton miljarder är också en begränsad summa, det kräver hårda prioriteringar och en maximering av förmågeskapande. Det är inte allt åt alla och det är framför allt inte en biljett till att bara fortsätta konferera och prata sig fram till det civila försvarets återuppstående. Substantiella investeringar kommer nu att göras i sådant som bygger robusthet och förmåga, reservkraft, ödrift, förutsättningar för försörjningsberedskap för samhällsviktig verksamhet. Nu handlar det om genomförande och det är fara i dröjsmål. För ett år sedan berättade jag om snabbspåret med civilplikt genom kort påbyggnadsutbildning inom räddningstjänsten som skulle införas. Sedan dess har inte bara utbildningen kommit på plats, vi har också hunnit utbilda 300 personer och om bara ett par år kommer vi närma oss tre tusen. Vid sidan av det har vi gått vidare för att göra ungefär samma sak kring elförsörjningen. Idag kan jag berätta att vi inom kort sjösätter ett ytterligare snabbspår för att få på plats civilplikt med lång grundutbildning med rekrytering ur mönstringsunderlaget inom räddningstjänsten och samtidigt påbörjar arbetet för att kunna ha civilpliktiga med förmåga att bemanna befolkningsskyddet. Bit för bit bygger vi tillbaka Sveriges förmåga. De fysiska åtgärderna är bara en del av den förändringsom nu måste ske. En annan del handlar om behovet av ett nytt perspektiv och förhållningssätt. Låt mig därför höja blicken och säga något om den saken. ”För att frihet kostar.” Det är budskapet instansat på en av de vita marmorbänkarna vid veteranmonumentet på gärdet i Stockholm. Att frihet kostar, det har varit känd verklighet för alla dem som i någon kapacitet, civil som militär, tjänstgjort utomlands i någon av alla oroshärdar där Sverige under den nationella avspänningens tidevarv haft en närvaro. Män och kvinnor har sida vid sida betalat fredens pris, och några har tvingats betala det yttersta priset. Men för väldigt många av oss i Sverige har friheten de senaste 30 åren i praktiken kommit utan kostnad. Fler måste förstå att framtiden, oavsett vilken bakgrund vi har, kan ha helt andra anspråk på oss. Jag tillhör den eviga fredens generation. När jag var fyra år tog historien slut. Det råder delade meningar om när den började igen. Men det visade sig att Shakespeare hade rätt i att dåtid är framtidens prolog. Ur askan av en mördarregim reste sig en ny. På den europeiska kontinenten finns åter kriget i en mer brutal och oförutsägbar tappning än på mycket lång tid. Min generations minnen av totalförsvaret, i den mån vi har några över huvud taget är fanor som halades, förband som lades ner och ett överskottslager som gick från att sälja spadar och militärtält till mjällschampo i storpack. Samhället har förvisso blivit effektivare, produktivare ochrikare, men det är inte hela bilden. Nostalgi är inte svaret på frågan om hur vi möter ett försämrat omvärldsläge, men likväl behöver vi nu förstå att ackumulerade tillgångar från den eviga freden bara är ena sidan av balansräkningen. På den andra sidan finns en upplupen skuld, ett återtagande som inte kan vänta till en annan dag. Vi var ett land som tog det kalla kriget på mycket stort allvar, och det finns nog grund för att säga att stora delar av min generation, såväl som ansvariga beslutsfattare,tog den eviga freden på ett likvärdigt stort allvar. Det är dags att vi tar nuet på mycket stort allvar. Om framtiden kommer blicka tillbaka och beskriva vår tid som förkrigstiden är just nu en öppen fråga, öppen för vår påverkan, öppen för våra ansträngningar att bygga avskräckning i hela hotskalan för se till att det inte blir så. Generationer med olika erfarenheter måste nu kroka arm för att bygga det moderna totalförsvaret. Vi planerar inte för det förra kriget, men vi kan heller inte se bort från att vissa saker tyvärr tycks vara konstanta när det kommer till vilken påfrestning och lidande ett väpnat angrepp utgör för ett samhälle. Låt mig därför med följande budskap vara lika tydlig som när jag sa förra året att kriget kan komma också till oss.Den extrema individualismens tidevarv är över. Tiden framför oss kräver ett större vi. Att värna Sveriges intressen är en större uppgift än vårt eget självförverkligande. Den som ännu inte umgåtts med frågan, vad kan jag göra för mitt land, borde göra det. Sverige handlar i en djupare mening om alla dem som gick före oss, dem som vi inte känner som tittade ut genom våra köksfönster innan vi gjorde det. Det handlar om alla vi som nu är! Och det handlar om alla dem som kommer efter oss. Och ytterst handlar det om ett gemensamt engagemang för försvaret av vårt samhälle, vår demokrati, våra värderingar. Kärnan i totalförsvaret är att försvaret av vårt land inte är en uppgift för ett fåtal, utan en uppgift för oss alla.

Carl-Oskar Bohlin

64,993 Aufrufe • vor 1 Jahr

Där varje epok drar sin sista suck föds en ny. I dag är i någon mening en sådan dag. Det var en gång en myndighet som hade en logga som såg ut som en onlinebank och skapades som en antites till det civila försvar som fullt ut hade lagts ned under 2000-talets första decennium. Civilt försvar var obsolet, krigets krav mönstrades ut som dimensioneringsgrund och begrepp. Lagerhållning och robusthet var omodernt. Ingen skulle peka ut riktningen, staten var platt. Den myndigheten hette MSB och tidsåldern känner vi som den eviga fredens. Varken myndigheten eller paradigmet finns kvar. En ny tid är här, den ställer högre anspråk på oss alla. På privatpersoner, på myndigheter, på företag. I det nya civila försvar som funnits på pappret i tio år, men i verkligheten betydligt kortare tid, börjar det nu verkligen hända saker med besked. Vi har levt med den nya strukturen för det civila försvaret sedan 2022 och om detta utgjorde ett skelett har vi sedan tre år tillbaka också verkligen börjat bygga muskler på skelettet i form av de stora medelsökningar och investeringar som nu sker i det civila försvaret. Om analogin till människokroppen tillåts fortsätta bara ett steg till kan man med fog säga att detta inte bara är en ansiktslyftning utan en totalrenovering av det centrala nervsystemet i det civila försvaret. Myndigheten för civilt försvar är inte bara ett nytt utseende, det är ett nytt innehåll, en ny styrning och en ny kultur implementerad rakt in i hela det civila försvaret. Den resan har naturligtvis redan pågått några år i MSB:s regi, men den här dagen markerar detta än tydligare. Inte bara i namn och grafik. De instruktionsändringar som regeringen antagit för myndigheten vid regeringssammanträdet tidigare i dag tydliggör och stärker att Myndigheten för civilt försvar inte bara blir den centrala noden utan också får nya uppgifter som kopplar till arbetet med försörjningsberedskapen i Sverige. Läget i vår omvärld är dunkelt och utvecklingen framåt, från det allvarliga läge vi nu befinner oss i, innehåller mycket stora osäkerheter. Ingen önskar att det skulle vara som det är, men yttre omständigheter kan också vara en möjlighet för oss att bli ett starkare land. Myndigheten för civilt försvar är en central del av den berättelsen. En berättelse om ett land som går från ord till handling i osäkra tider. Det vi firar och inviger här i dag är inte i första hand ett nytt heraldiskt vapen, utan kärnan i det nya förmågebyggande som nu pågår. Just nu sker historiska investeringar i det civila försvaret som bidrar till att trovärdiggöra vår avskräckning i kraft av ett samhälle som görs mer stöttåligt och uthålligt. Jag vågar påstå att detta också bygger ett land som i kraft av dessa gemensamma ansträngningar har anledning att tro lite bättre om sig själv. Under det tidiga 2000-talet präglades tilltron till svensk förmåga eller avsaknaden därav ibland närmast av defaitism, en av många konsekvenser av åderlåtningen och nedläggningen av det gamla totalförsvaret. När vi nu gör resan en gång till finns anledning att känna hoppfullhet över vad vi är och kan bli. Myndigheten för civilt försvar kommer att vara en motor i den resa som ligger framför oss. Låt mig avslutningsvis säga att en myndighet är summan av sina medarbetare. Jag är övertygad om att ni under de senaste åren märkt hur ert arbete har intensifierats mot bakgrund av det allvarliga säkerhetsläget och den riktningsförändring som nu sker i myndighetens arbete. Jag vill därför också ta tillfället i akt att uttrycka mitt och regeringens djupt kända tack för det viktiga arbete som ni lägger ner varje dag för att bidra till ett mer robust och stöttåligt Sverige i hela hotskalan.
5:52

Där varje epok drar sin sista suck föds en ny. I dag är i någon mening en sådan dag. Det var en gång en myndighet som hade en logga som såg ut som en onlinebank och skapades som en antites till det civila försvar som fullt ut hade lagts ned under 2000-talets första decennium. Civilt försvar var obsolet, krigets krav mönstrades ut som dimensioneringsgrund och begrepp. Lagerhållning och robusthet var omodernt. Ingen skulle peka ut riktningen, staten var platt. Den myndigheten hette MSB och tidsåldern känner vi som den eviga fredens. Varken myndigheten eller paradigmet finns kvar. En ny tid är här, den ställer högre anspråk på oss alla. På privatpersoner, på myndigheter, på företag. I det nya civila försvar som funnits på pappret i tio år, men i verkligheten betydligt kortare tid, börjar det nu verkligen hända saker med besked. Vi har levt med den nya strukturen för det civila försvaret sedan 2022 och om detta utgjorde ett skelett har vi sedan tre år tillbaka också verkligen börjat bygga muskler på skelettet i form av de stora medelsökningar och investeringar som nu sker i det civila försvaret. Om analogin till människokroppen tillåts fortsätta bara ett steg till kan man med fog säga att detta inte bara är en ansiktslyftning utan en totalrenovering av det centrala nervsystemet i det civila försvaret. Myndigheten för civilt försvar är inte bara ett nytt utseende, det är ett nytt innehåll, en ny styrning och en ny kultur implementerad rakt in i hela det civila försvaret. Den resan har naturligtvis redan pågått några år i MSB:s regi, men den här dagen markerar detta än tydligare. Inte bara i namn och grafik. De instruktionsändringar som regeringen antagit för myndigheten vid regeringssammanträdet tidigare i dag tydliggör och stärker att Myndigheten för civilt försvar inte bara blir den centrala noden utan också får nya uppgifter som kopplar till arbetet med försörjningsberedskapen i Sverige. Läget i vår omvärld är dunkelt och utvecklingen framåt, från det allvarliga läge vi nu befinner oss i, innehåller mycket stora osäkerheter. Ingen önskar att det skulle vara som det är, men yttre omständigheter kan också vara en möjlighet för oss att bli ett starkare land. Myndigheten för civilt försvar är en central del av den berättelsen. En berättelse om ett land som går från ord till handling i osäkra tider. Det vi firar och inviger här i dag är inte i första hand ett nytt heraldiskt vapen, utan kärnan i det nya förmågebyggande som nu pågår. Just nu sker historiska investeringar i det civila försvaret som bidrar till att trovärdiggöra vår avskräckning i kraft av ett samhälle som görs mer stöttåligt och uthålligt. Jag vågar påstå att detta också bygger ett land som i kraft av dessa gemensamma ansträngningar har anledning att tro lite bättre om sig själv. Under det tidiga 2000-talet präglades tilltron till svensk förmåga eller avsaknaden därav ibland närmast av defaitism, en av många konsekvenser av åderlåtningen och nedläggningen av det gamla totalförsvaret. När vi nu gör resan en gång till finns anledning att känna hoppfullhet över vad vi är och kan bli. Myndigheten för civilt försvar kommer att vara en motor i den resa som ligger framför oss. Låt mig avslutningsvis säga att en myndighet är summan av sina medarbetare. Jag är övertygad om att ni under de senaste åren märkt hur ert arbete har intensifierats mot bakgrund av det allvarliga säkerhetsläget och den riktningsförändring som nu sker i myndighetens arbete. Jag vill därför också ta tillfället i akt att uttrycka mitt och regeringens djupt kända tack för det viktiga arbete som ni lägger ner varje dag för att bidra till ett mer robust och stöttåligt Sverige i hela hotskalan.

Carl-Oskar Bohlin

39,057 Aufrufe • vor 8 Monaten

Hur kan man ha så otur när man tänker? 😳 Katalys chef Daniel Suhonen hånar unga killar som han menar är fast i aktiebubblan och är blåsta - ”ni kommer inte bli vinnare”. 🤔 Detta är ett intellektuellt svek mot unga människor som bortser från fakta ☝🏼 Den ungdom som för 20 år sedan började investera 2 000 kr/mån i en indexfond har fått ihop 1,5 MSEK trots IT-krasch, finanskris, EU:s skuldkris, Brexit, Corona, krig, handelskonflikter och all annan turbulens. Den som investerat mer har fått ihop mer, jag har gjort resan själv och behöver knappast skämmas för den löpande skatt som jag varje år skeppar in i statskassan (vi som sparar och investerar gör rätt för oss). Jag har troligtvis bidragit till att få in tiotusentals personer i denna ”aktiebubbla” och dessutom varit med och inspirerat hundratals och åter hundratals personer som fått ihop miljonbelopp. Jag vet då dessa skrivit och tackat för inspirationen samt berättat om sin fina resa. En ung person som tar ansvar för sin ekonomi kan verkligen förändra sin finansiella framtid och därigenom få ut mer av livet och leva det på det sätt man vill, inte måste (nej, pengar är inte allt). Utöver det skänker ett aktieintresse allmänbildning och förståelse för vikten av företagande - som är ack så viktigt för svensk välfärd. En förståelse som ibland lyser med sin frånvaro inom ex. politiken. Börsen är inte ett casino. Den största förloraren, speciellt långsiktigt, riskerar att vara den som lyssnar på denna typ av nonsens. Gå med i Unga Aktiesparare istället och lyssna hellre på dem som gjort resan än de som hytter med näven och säger att det inte går 🤗 Sen är sånt här ”Grisch” löjligt, men de är unga människor, de lär sig tids nog vad som är viktigt i livet. Vi har alla varit unga, inte sant? 😇 #PrataPengar #Finanstwitter
0:43

Hur kan man ha så otur när man tänker? 😳 Katalys chef Daniel Suhonen hånar unga killar som han menar är fast i aktiebubblan och är blåsta - ”ni kommer inte bli vinnare”. 🤔 Detta är ett intellektuellt svek mot unga människor som bortser från fakta ☝🏼 Den ungdom som för 20 år sedan började investera 2 000 kr/mån i en indexfond har fått ihop 1,5 MSEK trots IT-krasch, finanskris, EU:s skuldkris, Brexit, Corona, krig, handelskonflikter och all annan turbulens. Den som investerat mer har fått ihop mer, jag har gjort resan själv och behöver knappast skämmas för den löpande skatt som jag varje år skeppar in i statskassan (vi som sparar och investerar gör rätt för oss). Jag har troligtvis bidragit till att få in tiotusentals personer i denna ”aktiebubbla” och dessutom varit med och inspirerat hundratals och åter hundratals personer som fått ihop miljonbelopp. Jag vet då dessa skrivit och tackat för inspirationen samt berättat om sin fina resa. En ung person som tar ansvar för sin ekonomi kan verkligen förändra sin finansiella framtid och därigenom få ut mer av livet och leva det på det sätt man vill, inte måste (nej, pengar är inte allt). Utöver det skänker ett aktieintresse allmänbildning och förståelse för vikten av företagande - som är ack så viktigt för svensk välfärd. En förståelse som ibland lyser med sin frånvaro inom ex. politiken. Börsen är inte ett casino. Den största förloraren, speciellt långsiktigt, riskerar att vara den som lyssnar på denna typ av nonsens. Gå med i Unga Aktiesparare istället och lyssna hellre på dem som gjort resan än de som hytter med näven och säger att det inte går 🤗 Sen är sånt här ”Grisch” löjligt, men de är unga människor, de lär sig tids nog vad som är viktigt i livet. Vi har alla varit unga, inte sant? 😇 #PrataPengar #Finanstwitter

Nicklas Andersson

148,091 Aufrufe • vor 10 Monaten

Den här vänsterliberala idén att det är slumpen som avgör var du föds är så jävla idiotisk. Det är varken ”tur” eller ”otur” att människor föds där de föds. En svensk föds i Sverige eftersom han eller hon är en del av en kedja som sträcker sig tillbaka genom generationer. På samma sätt är det inte ”tur” eller ”otur” som har gjort Sverige till ett framgångsrikt land, medan andra länder har utvecklats till skithålsländer som människor vill lämna. Svenskar har arbetat, kämpat och i många fall offrat sina liv för att bygga upp det välstånd vi har i dag, och generationer har sedan förvaltat det. Idén att vi därför skulle ha en ”skyldighet” att slänga bort detta välstånd genom att ta emot fler människor från dysfunktionella länder är bara så sinnessjukt idiotisk. Men det blir väl konsekvent om man samtidigt tror att ”slumpen” avgör var du föds.
0:58

Den här vänsterliberala idén att det är slumpen som avgör var du föds är så jävla idiotisk. Det är varken ”tur” eller ”otur” att människor föds där de föds. En svensk föds i Sverige eftersom han eller hon är en del av en kedja som sträcker sig tillbaka genom generationer. På samma sätt är det inte ”tur” eller ”otur” som har gjort Sverige till ett framgångsrikt land, medan andra länder har utvecklats till skithålsländer som människor vill lämna. Svenskar har arbetat, kämpat och i många fall offrat sina liv för att bygga upp det välstånd vi har i dag, och generationer har sedan förvaltat det. Idén att vi därför skulle ha en ”skyldighet” att slänga bort detta välstånd genom att ta emot fler människor från dysfunktionella länder är bara så sinnessjukt idiotisk. Men det blir väl konsekvent om man samtidigt tror att ”slumpen” avgör var du föds.

Herr Husis

43,690 Aufrufe • vor 9 Tagen

Herman Lindqvist i ett samtal med Tove Lifvendahl om ämnet "Vad innebär det att vara svensk - och hur blir man det?" från 2014. "Med tiden som jag har varit utomlands i många år har jag regelbundet kommit till Sverige, och jag har insett att det som var Sverige för mig inte längre finns. Jag kan förstå varför många människor i Sverige blir Sverigedemokrater öppet, och ännu fler är det i tysthet eftersom man inte får säga någonting i Sverige. Man ska inte säga något som inte är politiskt korrekt. Jag har kommit fram till att man inte kan bli svensk. Man kan känna sig svensk, men man kan aldrig bli svensk. Man kan bli svensk medborgare, man kan prata svenska, men man blir aldrig svensk. Jag tror att vi har gjort fel i Sverige. Med er liberalers hjälp har man släppt in alldeles för många människor, alldeles för snabbt och i för stora mängder. Tanken var god från början, och det är det som utmärker den svenska kulturen - den goda viljan. Men med inkompetens och brist på resurser blir det inte bra. Man har skapat stora enklaver av människor som aldrig känner sig som svenskar, aldrig kommer accepteras som svenskar och som inte vill vara svenskar. Och dessa zoner får man inte tala om. Jag tror att detta är ett hot på sikt, och för min generation har Sverige förändrats på ett väldigt negativt sätt. De människor som nu kommer känner sig inte svenskar och kommer inte bli svenskar."
2:47

Herman Lindqvist i ett samtal med Tove Lifvendahl om ämnet "Vad innebär det att vara svensk - och hur blir man det?" från 2014. "Med tiden som jag har varit utomlands i många år har jag regelbundet kommit till Sverige, och jag har insett att det som var Sverige för mig inte längre finns. Jag kan förstå varför många människor i Sverige blir Sverigedemokrater öppet, och ännu fler är det i tysthet eftersom man inte får säga någonting i Sverige. Man ska inte säga något som inte är politiskt korrekt. Jag har kommit fram till att man inte kan bli svensk. Man kan känna sig svensk, men man kan aldrig bli svensk. Man kan bli svensk medborgare, man kan prata svenska, men man blir aldrig svensk. Jag tror att vi har gjort fel i Sverige. Med er liberalers hjälp har man släppt in alldeles för många människor, alldeles för snabbt och i för stora mängder. Tanken var god från början, och det är det som utmärker den svenska kulturen - den goda viljan. Men med inkompetens och brist på resurser blir det inte bra. Man har skapat stora enklaver av människor som aldrig känner sig som svenskar, aldrig kommer accepteras som svenskar och som inte vill vara svenskar. Och dessa zoner får man inte tala om. Jag tror att detta är ett hot på sikt, och för min generation har Sverige förändrats på ett väldigt negativt sätt. De människor som nu kommer känner sig inte svenskar och kommer inte bli svenskar."

Herr Husis

132,146 Aufrufe • vor 2 Jahren

Till Joakim Sandell, ordförande för Socialdemokraterna i Malmö Vid ert möte igår om Palestinafrågan nekades jag att ställa en fråga med motiveringen att jag tillhör ett annat parti. Jag informerades rakt ut, framför alla närvarande, om att jag därför inte skulle få tillfälle att tala, då ni inte ville ”skapa en partipolitisk debatt”. Detta, Joakim, säger mer om er än om mig. Jag kom inte dit som representant för ett parti utan som muslim, medborgare och som en människa med ett brinnande engagemang för just palestina-frågan. Jag sökte ett samtal och inte en konfrontation. Framförallt med Morgan Johansson. Du kunde antingen meddelat mig i förväg eller också låtit mig ställa min fråga och tagit ställning därefter. Din förmaning om att ”du själv inte hade fått micken på ett annat partis möte” var onödig. Jag är uppfostrad i en tro som kräver heder, återhållsamhet och respekt i ord och handling. Jag hade aldrig missbrukat talrätten. Men din rädsla för att låta mig tala blev, ironiskt nog, ett bevis på varför mitt politiska engagemang behövs. Att jag, en ny politiskt aktiv muslim utan mandat, ska tystas i ett öppet möte om rättvisa och mänskliga rättigheter, ja, det är just därför Vipartiet måste finnas. Vi är inte ett hot mot er. Vi är ett tecken på att en del av Sveriges befolkning inte längre känner sig trygga med att någon annan talar för dem, åt dem och till dem - i deras namn. Muslimer är givetvis inte en homogen grupp, varken teologiskt eller politiskt men det vi har gemensamt är att vi vill delta och inte exkluderas. Om Socialdemokraterna menar allvar med inkludering, demokrati och dialog, då börjar det med att våga låta fler röster höras. Även de som inte tillhör era egna led. // Adel Sadat Svenskar som stödjer Palestina, Medgrundare Vipartiet, Partisekreterare #svpol
1:32

Till Joakim Sandell, ordförande för Socialdemokraterna i Malmö Vid ert möte igår om Palestinafrågan nekades jag att ställa en fråga med motiveringen att jag tillhör ett annat parti. Jag informerades rakt ut, framför alla närvarande, om att jag därför inte skulle få tillfälle att tala, då ni inte ville ”skapa en partipolitisk debatt”. Detta, Joakim, säger mer om er än om mig. Jag kom inte dit som representant för ett parti utan som muslim, medborgare och som en människa med ett brinnande engagemang för just palestina-frågan. Jag sökte ett samtal och inte en konfrontation. Framförallt med Morgan Johansson. Du kunde antingen meddelat mig i förväg eller också låtit mig ställa min fråga och tagit ställning därefter. Din förmaning om att ”du själv inte hade fått micken på ett annat partis möte” var onödig. Jag är uppfostrad i en tro som kräver heder, återhållsamhet och respekt i ord och handling. Jag hade aldrig missbrukat talrätten. Men din rädsla för att låta mig tala blev, ironiskt nog, ett bevis på varför mitt politiska engagemang behövs. Att jag, en ny politiskt aktiv muslim utan mandat, ska tystas i ett öppet möte om rättvisa och mänskliga rättigheter, ja, det är just därför Vipartiet måste finnas. Vi är inte ett hot mot er. Vi är ett tecken på att en del av Sveriges befolkning inte längre känner sig trygga med att någon annan talar för dem, åt dem och till dem - i deras namn. Muslimer är givetvis inte en homogen grupp, varken teologiskt eller politiskt men det vi har gemensamt är att vi vill delta och inte exkluderas. Om Socialdemokraterna menar allvar med inkludering, demokrati och dialog, då börjar det med att våga låta fler röster höras. Även de som inte tillhör era egna led. // Adel Sadat Svenskar som stödjer Palestina, Medgrundare Vipartiet, Partisekreterare #svpol

Adel Sadat

21,329 Aufrufe • vor 11 Monaten

Romina Pourmokhtari var riktigt vass i de första 20 minuterna av gårdagens 30 minuter. Sedan hände något. Klimatministern försöker spela oberörd när hon konfronteras med gamla anti-SD citat. Men det är uppenbart att Anders Holmberg har hittat en öm punkt: regeringssamarbetet med Sverigedemokraterna. Ett parti som Pourmokhtari ser som ”organiserad, politisk rasism.” Klimatministern insisterar på att hon har samma åsikter som förut. Absolut ingenting har förändrats. Ändå slingrar hon sig på frågan om hon tycker att SD:s ledare är rasister. Det går inte ihop. Om det nu stämmer att hon tycker precis som förut, att hon fortfarande brinner för den anti-rasistiska kampen, varför tar hon inte tydlig ställning i denna till synes enkla fråga? Pourmokhtari brukar ju med lätthet krångla sig ur de flesta verbala trångmål, varför blir hon nu inträngd i ett hörn? Svaret är enkelt: hon vet att hela regeringssamarbetet riskerar rämna om hon kallar Åkesson och Jomshof för rasister. Pourmokhtari har alltså, precis som Jens Liljestrand skriver i Expressen, sålt sin själ. Eller noggrannare uttryckt: ministerportföljen kom med en munkavle. Att tvingas lägga band på centrala delar av ens politiska identitet, det är ingen liten sak för en person med starka åsikter och en talang för att uttrycka dem. Så, vad fick hon i gengäld? En ministerpost, svarar cynikern. Enligt Pourmokhtari själv handlar det om något annat: nämligen att samarbetet med SD är den enda riksdagsmajoriteten som möjliggör ny kärnkraft. Och det är ju korrekt. Vad hon däremot inte nämner är att Sverigedemokraterna med Tidöavtalet också får inflytande på en rad andra politikområden. Anti-rasisten Pourmokhtari är alltså med och möjliggör politik som hon rimligen borde betrakta som organiserad rasism. Med andra ord: hon tycker att det är värt att föra landet i en, enligt henne, rasistisk riktning i utbyte mot att ny kärnkraft kommer på plats som svar på klimatkrisen. Det är ingen orimlig position. Politik handlar trots allt om att ge och ta. Eller sött och salt, som Liberalerna brukar trösta sig själva. Så varför skaver det då så hemskt när Holmberg kisar med ögonen, sträcker ut sin hypnotiserande tungspets och dröjer sig kvar vid klimatministerns ömma punkt? Jo, för att dissonansen i Pourmokhtaris politiska persona blir så smärtsamt tydlig för oss tittare. I hennes värld representerar hon fortfarande samma ideal som hon gjorde under LUF-tiden. Den tuffa tjejbossen som inte skrädde orden; hon som älskade att krossa rassar. För oss andra är det uppenbart att hon inte längre är den personen. Vi förstår att hon har gjort en avvägning och valt att offra ett ideal för ett annat. Den ”anti-rasistiska” kampen har fått ta ett steg tillbaka i utbyte mot chansen till inflytande i klimatfrågan. Pourmokhtaris beslut är inte fel per se, det hade bara varit snyggt om hon också ägde det. Samtidigt är det just det dunkla — det som inte går ihop — som ger Holmberg blodvittring. Det som får hans ögon att smalna av i en skeptisk, nästan äcklad blick. Och vem hade velat gå miste om en chans att se denna public service-predator i sitt naturliga habitat? Inte jag i alla fall.
1:25

Romina Pourmokhtari var riktigt vass i de första 20 minuterna av gårdagens 30 minuter. Sedan hände något. Klimatministern försöker spela oberörd när hon konfronteras med gamla anti-SD citat. Men det är uppenbart att Anders Holmberg har hittat en öm punkt: regeringssamarbetet med Sverigedemokraterna. Ett parti som Pourmokhtari ser som ”organiserad, politisk rasism.” Klimatministern insisterar på att hon har samma åsikter som förut. Absolut ingenting har förändrats. Ändå slingrar hon sig på frågan om hon tycker att SD:s ledare är rasister. Det går inte ihop. Om det nu stämmer att hon tycker precis som förut, att hon fortfarande brinner för den anti-rasistiska kampen, varför tar hon inte tydlig ställning i denna till synes enkla fråga? Pourmokhtari brukar ju med lätthet krångla sig ur de flesta verbala trångmål, varför blir hon nu inträngd i ett hörn? Svaret är enkelt: hon vet att hela regeringssamarbetet riskerar rämna om hon kallar Åkesson och Jomshof för rasister. Pourmokhtari har alltså, precis som Jens Liljestrand skriver i Expressen, sålt sin själ. Eller noggrannare uttryckt: ministerportföljen kom med en munkavle. Att tvingas lägga band på centrala delar av ens politiska identitet, det är ingen liten sak för en person med starka åsikter och en talang för att uttrycka dem. Så, vad fick hon i gengäld? En ministerpost, svarar cynikern. Enligt Pourmokhtari själv handlar det om något annat: nämligen att samarbetet med SD är den enda riksdagsmajoriteten som möjliggör ny kärnkraft. Och det är ju korrekt. Vad hon däremot inte nämner är att Sverigedemokraterna med Tidöavtalet också får inflytande på en rad andra politikområden. Anti-rasisten Pourmokhtari är alltså med och möjliggör politik som hon rimligen borde betrakta som organiserad rasism. Med andra ord: hon tycker att det är värt att föra landet i en, enligt henne, rasistisk riktning i utbyte mot att ny kärnkraft kommer på plats som svar på klimatkrisen. Det är ingen orimlig position. Politik handlar trots allt om att ge och ta. Eller sött och salt, som Liberalerna brukar trösta sig själva. Så varför skaver det då så hemskt när Holmberg kisar med ögonen, sträcker ut sin hypnotiserande tungspets och dröjer sig kvar vid klimatministerns ömma punkt? Jo, för att dissonansen i Pourmokhtaris politiska persona blir så smärtsamt tydlig för oss tittare. I hennes värld representerar hon fortfarande samma ideal som hon gjorde under LUF-tiden. Den tuffa tjejbossen som inte skrädde orden; hon som älskade att krossa rassar. För oss andra är det uppenbart att hon inte längre är den personen. Vi förstår att hon har gjort en avvägning och valt att offra ett ideal för ett annat. Den ”anti-rasistiska” kampen har fått ta ett steg tillbaka i utbyte mot chansen till inflytande i klimatfrågan. Pourmokhtaris beslut är inte fel per se, det hade bara varit snyggt om hon också ägde det. Samtidigt är det just det dunkla — det som inte går ihop — som ger Holmberg blodvittring. Det som får hans ögon att smalna av i en skeptisk, nästan äcklad blick. Och vem hade velat gå miste om en chans att se denna public service-predator i sitt naturliga habitat? Inte jag i alla fall.

Jonathan Kärre

161,784 Aufrufe • vor 2 Jahren

Hade äran att tala på Norra Bantorget för frihetstörstande svensk-iranier denna lördag. ”Kära vänner, Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft. Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris. När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden. Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler. I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism. För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden. Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra. Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet? Vänner, Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa. För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar. För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den. NER MED MULLORNA!”
7:06

Hade äran att tala på Norra Bantorget för frihetstörstande svensk-iranier denna lördag. ”Kära vänner, Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft. Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris. När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden. Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler. I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism. För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden. Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra. Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet? Vänner, Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa. För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar. För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den. NER MED MULLORNA!”

Alice Teodorescu Måwe

16,431 Aufrufe • vor 6 Monaten

Var med i Aktuellt i går kväll och debatterade regeringens grundlagsproposition som bland annat föreslår att man ska kunna frånta terrorister och gängtoppar deras medborgarskap. Om de har dubbla, alltså. Har något förslag någonsin varit lika rimligt? Hur är det ens en debatt? Motdebattör var i alla fall Leonidas Aretakis från socialistiska Flamman. Han gjorde sig till talesperson för hela gruppen med dubbla medborgarskap och påstår att förslaget innebär en ”hierarkisering” av medborgare, där såna som han kan fråntas medborgarskapet (han har även grekiskt) men inte jag som endast är svensk. I Aktuellt fick jag frågan om jag har någon förståelse för hans oro. Mitt svar är enkelt: det är bara trams. Rent skådespel av en sort som ofta återkommer - där de mest välanpassade låtsas att de drabbas av ytterst selektiva åtgärder. Leonidas Aretakis planerar nog inte att begå terrorbrott eller starta ett grekiskt gatugäng, så varför låtsas han att det drabbat honom? Nej, verkliga hierarkin går mellan dem som begår terrorbrott eller allvarlig gängbrottslighet – och alla oss andra. Förslaget gäller dessutom bara den som redan är dömd i domstol för den här typen av brott, och bara om personen också har ett annat medborgarskap – ingen ska göras statslös. Den stora majoriteten dubbla medborgare, som lever hederliga liv, påverkas inte alls. De får snarare ett starkare skydd mot att förlora sitt medborgarskap godtyckligt. Medborgarskapet är inte bara en känsla – det är ett ömsesidigt åtagande. Den som vänder vapnen mot landet får också räkna med konsekvenser.
0:50

Var med i Aktuellt i går kväll och debatterade regeringens grundlagsproposition som bland annat föreslår att man ska kunna frånta terrorister och gängtoppar deras medborgarskap. Om de har dubbla, alltså. Har något förslag någonsin varit lika rimligt? Hur är det ens en debatt? Motdebattör var i alla fall Leonidas Aretakis från socialistiska Flamman. Han gjorde sig till talesperson för hela gruppen med dubbla medborgarskap och påstår att förslaget innebär en ”hierarkisering” av medborgare, där såna som han kan fråntas medborgarskapet (han har även grekiskt) men inte jag som endast är svensk. I Aktuellt fick jag frågan om jag har någon förståelse för hans oro. Mitt svar är enkelt: det är bara trams. Rent skådespel av en sort som ofta återkommer - där de mest välanpassade låtsas att de drabbas av ytterst selektiva åtgärder. Leonidas Aretakis planerar nog inte att begå terrorbrott eller starta ett grekiskt gatugäng, så varför låtsas han att det drabbat honom? Nej, verkliga hierarkin går mellan dem som begår terrorbrott eller allvarlig gängbrottslighet – och alla oss andra. Förslaget gäller dessutom bara den som redan är dömd i domstol för den här typen av brott, och bara om personen också har ett annat medborgarskap – ingen ska göras statslös. Den stora majoriteten dubbla medborgare, som lever hederliga liv, påverkas inte alls. De får snarare ett starkare skydd mot att förlora sitt medborgarskap godtyckligt. Medborgarskapet är inte bara en känsla – det är ett ömsesidigt åtagande. Den som vänder vapnen mot landet får också räkna med konsekvenser.

Ivar Arpi

156,429 Aufrufe • vor 10 Monaten